Telias mobila abonnemang för mobilt bredband

Det är en aning förvånande att bli mobil bredbandskund hos Telia, för både själva abonnemangets innehåll som kundtjänstens dito verkar mobilt. Jag har nyss tecknat mig för abonnemangsformen Liten, med bra hastighet och 2 GB nerladdningsvolym/mån. Enligt uppgiften på nätet vid köptillfället, liksom i dokumentationen jag fick om abonnemanget, sänks hastigheten till 120 kbit/s vid överskridande av datamängdens gräns. Denna min första månad överskrider jag 2 GB och hastigheten blir ohyggligt låg. På Bredbandskollen rapporteras 40 kbit/s nedström. I min statistikruta på skärmen för Telias mobila bredband ligger likaså hastigheten mellan 30 och 40 kbit/s. Jag ringer därför Telias kundtjänst, teknisk felamälan. Teknikern där säger att det ligger en gräns på 32 kbit/s på mitt nummer. När jag klagar hänvisar han mig till reklamationsavdelningen. Där förklarar en dam dels att min gräns faktiskt är 120 kbit/s, men att det är i praktiken omöjligt att se verklig hastighet, både för kunden i dennes statistikruta och för Telias tekniker och för Bredbandskollen i deras rutor. Hastigheten kan ju förstås stundom bli lägre… Jag ringer nu supporten för mobilt bredband. Där konstaterar teknikern att det ligger en spärr på 54 kbit/s nedström och 57 kbit/s uppström. När jag påpekar att min gräns nedström bör vara 120 kbit/s säger han sig inte förstå, och går för att tala med sin ledare. Han kommer tillbaka och säger att enligt villkoren – som jag aldrig fått – har Telia rätt att i efterhand ändra denna hastighet, trots det som står i mina fyra veckor gamla papper från Telia. När jag idag går ut på nätet till Telias hemsida ser jag att hastigheten för abonnemangsformen Liten efter uppnådd datamängdsgräns anges till 32 kbit/s… Och då jag sedan loggar in på Mina sidor för att kolla Mina tjänster och Mitt abonnemang snurrar och snurrar väntehjulet utan att jag kommer in…

Gick inte allt nu så oändligt långsamt skulle jag bli yr i huvudet -

*

Omsorgsfull slarvsylta hemma hos Strindberg

På Strindbergs Intima teatern i Stockholm spelas hans Fröken Julie, åtminstone delvis för att det är strindbergsår i landet. En renommerad skådespelerska, Anna Pettersson, som lagt frökenstadiet bakom sig med något eller några decennier, gör pjäsen som enkvinnsföreställning; hon står för regin och gör alla rollerna.

I tidningen och på teaterns hemsida citeras klipp från recensioner: ”Genialt”, ”Lysande” etc. Jag minns Anna Pettersson som fantastisk från några Norénpjäser, så jag går dit med stor förväntan. Den förstärks av att någon i foajéns gästbok med stora bokstäver utropar: SUPER NAJS!

Efteråt undrar jag vad och vem som applåderas, och varför.

Är det kanske multimedialiteten, föreställningens flitiga användning av bilder och ljud av olika slag? För den här uppsättningen gestaltar knappast dramat. Karaktärerna Julie, Jean och Kristin vacklar betänkligt och förmodligen med någon avsikt. Vilken? Ofta är de groteskt karikerade med grimaser och diverse tics, ibland är de så intill förblandning lika att handlingen blir svår att följa för den som inte kan pjäsen, och genomgående har man besvär med att förstå den bisarra Julies dragning till den löjlige Jean och hans dragning till henne, eller att begripa de förvandlingar texten liksom i förbigående låter oss förstå att personerna undergår.

Applåderas den briljanta skådespelerskan? Fast som ett metaplan ligger ett spel mellan en tänkt (manlig) regissör och skådespelerskan, liksom inom skådespelerskan själv, där anklagelsen ideligen återkommer att skådespelerskan inte är tillräckligt trovärdig, autentisk, eller ens engagerad – och däri ger man regissör och skådespelerska absolut rätt. Hon visar sitt förakt för stycket genom att inte ens gitta lära sig texten, och därför gång på gång måste konsultera boken; hon bläddrar förbi ett stort parti text och vägra uttala en viss replik, hon avbryter sig mitt i repliker för att prata och flirta med publiken, och i för pjäsen viktiga passager övergår hon till att snabbt rabbla texten istället för att spela fram den. Slutet gör hon om, så att det blir Jean som attackerar Julie med rakkniven – eller om det är regissören som attackerar sin skådespelerska. Gestalterna glider nämligen ihop, den hopflutna manspersonen uppmanar henne före attacken att självmant gå av scenen, ta av till höger, till logen, för att där skära halsen av sig. Varför ska hon det, om inte för att hon spelat så illa?

Ska detta vara ett lustmord på Strindberg och hans pjäs? Av Strindberg och lust märks dock inte mycket. Mina tankar går istället till ett litet fiffigt experiment iscensatt av skådespelerskan där hon själv ska stå i centrum med uppfinningsrikedom och suverän nonchalans för såväl sin egen image som själva scenkonsten och dess nationalhelgon med tillhörande vördat mästerverk.

Tja. Lite intressant är det visst att se hur hon gör det och, som sagt, hon är uppslagsrik och det är roligt att förvånas, men men men men men… – som Pettersson låter pjäsgestalterna prata. Men vad då? Stirr stirr stirr stirr… Vad är det man ska se?

Jag vet inte. Särskilt omtumlande är ju varken Anna Petterssons självprövning eller kreativitet.

Är detta alltså ett ofrivilligt tidens tecken: skådespelaren med självupptagenhet, idiosynkrasier och spratt som viktigare än författare och pjäs, teaterföreställningen som ett hemmahos-reportage hon en komplex stjärna som man snart ska möta och få höra mer av i SVT-serien ”Dom kallar oss skådisar”, eller om det blir ”Stjärnorna på slottet” – detta stjärnslott som drömlikt växer allt och alla över huvudet…

*

Paris, april 2012

Till Marianne Hoàng

1.

Det börjar ösregna när jag närmar mig Musée d’Orsay. Det har varit grått, råkallt och regnskurigt hela den här aprilveckan. Trots regnet är kön framför museets ingång lång av människor bättre väderrustade än jag.

Efter ett överslag om kölängd, vindriktning och droppintensitet bestämmer jag mig för att avstå Degas och hans nakna damer till förmån för Napoleon med tillbehör på det lilla museet bredvid, Musée Nationale de la Legion d’Honneur et des Ordres de Chevalerie.

Detta är ju ändå högtidsveckan för fransk val av president med närmast kejserliga befogenheter.

Det är kö också där, men kort och under tak. För medaljer, högtidsdräkter, porträtt på medaljerade kavaljerer är det ingen kö. Man väntar tålmodigt på huvudnumret, La berline de Napoléon och det övriga krigsbytet från Waterloo. La berline är Napoleons personliga hästdragna vagn, som övergavs i nederlagets kaos under det avgörande slaget, 1815.

Mitt i rummet står nu kejsarens fordon, som en meditativ relik. Från Waterloo har vagnen färdats långt. Den fördes först i triumf till Berlin för att sättas på museum. Under andra världskrigets bombningar av Berlin flyttades den från plats till plats, som väsentlig symbol för tysk krigspotens. Ur stadens ruiner tog emellertid den ny segrarmakt över den; 1946 fördes berlinaren till Moskva. Där har den sedan stått, ömsom gömd och ömsom visad. Nu är den tillbaka i Paris, efter snart 200 år.

Upphetsningen i staden är måttlig. Folk föredrar bevisligen 1800-talets nakna kvinnor. Besökssiffrorna är en handfast eloge till Degas konstnärskap och kvinnors skönhet.

Napoleons berlinervagn är specialkonstruerad för en världserövrare. Hjulen är vinklade inåt för att kunna motverka ojämnheterna på ännu inte anlagda imperievägar som ibland bara är plöjda fält. Det finns utfällbara luckor framtill och baktill i vagnens kåpor så att härföraren ska kunna vederbörligt plöja kvinnor och sträcka ut sig för middagslur. För den händelse fienden plötsligt skulle dyka upp är berlinarens främre hjulpar så konstruerat att hela ekipaget i full galopp kan byta riktning i nittio graders vinkel.

Vad hjälpte all denna sinnrikhet mot övermodets enfald.

2.

Den mycket korta kön speglar inte aktualiteten av kejsar Napoleon. Den speglar snarast frånvaron av intresse för hans nederlag.

Framför presidentpalatset, på place de la Concorde, försöker alltjämt faraonernas erövrade tandpetare att spetsa nattens magiska kula och dagens blå skyar – stolt byte från Napoleons fälttåg i Egypten. Och Louvren innehar och uppvisar ännu övrigt gods från plundringarna av landet.

I Paris finns det ingen metrostation som heter Waterloo. Däremot strömmar människor på gator och upp och ner i underjorden under skyltar med namn på slagfälten där han segrade: Pyramides, Arcole, Rivoli, Montebello, Marengo, Wagram, Austerlitz, Iéna, Eylau, Friedland…

Hela Paris är omgiven av en ring av boulevarder som fortfarande bär namn av Napoleons arméchefer och därför kallas marskalkarnas boulevarder. Och som enda land i Europa firar fransmännen sin nationaldag med en stor militärparad, vilken går fram från under valven till Triumfbågen på den lysande stjärnans plats – numera general de Gaulles plats – därifrån väller ner över de Elyseiska fältens aveny och sedan paraderar framför faraonernas erigerade obelisk.

Även trasorna efter fransk storhets största storhet har fått äran att göra samma resa. När den förlorade Napoleons kvarlevor sent omsider hämtades från Sankta Helena till Paris fördes de genom Triumfbågen till en sista viloplats bland de stora andarna i Hôtel des Invalides.

3.

Men hur ska det nu gå i valet?

En sak har alla presidentkandidaterna gemensamt, och det är kanske inte så onaturligt, att de upprepar ”La France” och ”Les Français” i var och varannan mening. EU, Europa, världen i övrigt verkar knappt finnas.

Även deras problem är för övrigt gemensamt, att väljarna misstror deras budskap. Deras slogans, utspel och program liknar alltför mycket de glättade reklamslingorna som de statliga tevekanalerna låter de multinationella storföretagen försöka snärja franska folkets själar och portmonnäer med.

Hela EU-projektet har för övrigt ett misstänkt utseende av säljtrick över sig; sedan euron infördes har allt blivit oanständigt dyrt och lönerna har följaktligen urholkats. Den enda som förmår att utnyttja franska folkets misstro och hat mot en svikande överhet är Front Nationals Marine le Pen: Oui, la France! Vi ska ta tillbaka Frankrike, vi ska skrota euron och återinföra francen!

Den tippade vinnaren är socialisten François Hollande, som går fram under ett eko av president Obamas formel för segern i USA: Change? Yes we can! Det blir hos Hollande Le changement, c’est maintenant /Förändringen, det är nu. Ack. Hur många gånger kan Barack Obamas redan vittrade slogan återanvändas med trovärdighet? Och vari skulle Hollandes förändring bestå, i den ekonomiska krisens Frankrike? Sänkt pensionsålder –

Den sittande presidenten, Nicolas Sarkozy, blickande mot fjärran från ett redan färdigmejslat bronshuvud, gör kort klart för väljarna vad valet gäller: La France Forte /Det Starka Frankrike. På somliga affischer har busar målat om F:et till ett M: La France Morte /Det Döda Frankrike.

Jag tror att han kan vinna ändå.

4.

I dag, söndagen 22 april, är den första omgången i presidentvalet. I det kvarter där jag för tillfället befinner mig, Les epinettes i Paris 17^e arrondissement, är skaran till inte obetydlig. När jag på eftermiddagen går förbi och frågar om valdeltagandet får jag höra att det är bra, klart över femtio procent,

Paris har en socialistisk borgmästare, men 17^e arrondissementet har borgmästare från UMP, Sarkozys parti, trots att det sedan länge utgörs av kvarter dominerade av arbetare och hantverkare och därtill sedan många år hyser en stor andel invandrare från Afrika och Mellanöstern.

Många av dem som går till valurnorna gör det med tvekande steg. Flera av de ansvarskännande som nedkämpat sin beslutsvånda och ger sig ut i duggregnet för att rösta har dessutom tankarna på annat och närmare håll: de inställda aktiviteterna på La Jonquière och Pierre Borker som ligger i hungerstrejk.

Pierre Borker var till för några veckor sedan en älskad inspiratör och föreståndare vid kulturcentrumet La Jonquière, vilket drivs av en kulturförening under stadens och arrondissementets huvudmannaskap. Verksamheten har haft en för Paris unik omfattning och anslutning, det har betytt mycket för att göra arrondissementet levande: språkkurser, läsecirklar, kurser i yoga, musik, konst och hantverk, sång, teatersällskap, studio för video- och filmproduktion…

Varför inställt, varför hungerstrejk? Oklart. Den utlösande händelsen var ett offentligt brev till centrets ledning skrivet av Borker och undertecknat av honom och fyra kollegor. I brevet klagade man på att ledningen vägrade att diskutera lönekrav som de anställda drivit sedan början av höstterminen. Svaret blev en omedelbar uppsägning av Borker och att de fyra andra försattes i karantän, för utredning om uppsägning.

Många menar att det i botten är en kulturstrid, att centrets högerledning – i samförstånd med arrondissementets borgmästare – utnyttjat protestbrevet till att göra sig av med den kontroversielle, fackligt aktive socialisten Borker, och att skrämma övriga lärare till foglighet inför kommande nedskärningar.

Paris har en lika stark tradition av kamp som av överhetsfasoner. Nu är hela centrets personal i strejk sedan 19 dagar, med CGT-facket i ryggen. Borkers hungerstrejk är på sin 12:e dag. Kulturcentrets ledning vägrar hårdnackat att tala med dem tills aktionerna upphört. Man har emellertid gett de strejkande ett anbud; fredagen den 13 april erbjöd man sig att betala kommande sjukhusräkningar för Borker av hans hungerstrejk. Eventuell begravningskostnad får han dock stå för själv.

De franska medierna är tysta, som beräknat. Vilka är intresserade av en svältande loser när det stora landets president ska väljas?

Jag vet i alla fall en, min vän Marianne Hoàng, som i sin tur vet många.

*

Historien om författaren Primo Levis död

Klockan är tio, en lördagsförmiddag den 11 april 1987 i Turin. Det ringer på dörren, tredje våningen, 75 Corso Re Umberto. Frun i huset, Lucia Levi, har nyss gått ut för att handla. Primo Levi öppnar. Det är portvakterskan, fru Gasperi, med dagens post. Levi ler, de byter några vänliga ord, han ögnar igenom postbunten. Gasperi återvänder till sin loge vid entrén.

I lägenhetens bakre rum finns Levis nittioettåriga mor, sängliggande efter en hjärnblödning, och hennes sköterska, Elena Giordanino. Enligt polisförhör hade hon på morgonen gett Levi en injektion av obekant innehåll. Kanske psykofarmaka som han tog sedan hösten, eller medel mot verkningar av en prostataoperation några veckor tidigare, vars resultat emellertid var lyckat.

Strax efter tio ropar Levi till Giordanino från tamburen. Han ska ner och prata med fru Gasperi och ber henne därför ta telefon. I entrén börjar Gasperi sopa. Hon får höra en duns och ser Levis förvridna kropp på golvet vid hissen. Gasperi och en man som dyker upp tillkallar polis, läkare och ambulans. Levis son Renzo som bor i samma hus varskos. Från marknaden återvänder Lucia Levi med kassar i handen.

Läkaren konstaterar död genom ett fall – på femton meter. Det rapporteras som troligt självmord, vilket senare slås fast av rättsläkare och domstol. Lucia Levi säger i polisförhör att hennes man sedan en tid varit deprimerad och uttryckt livströtthet. Enligt Corriere della Sera skulle hon ha slängt sig ner vid sin mans kropp och ropat: ”Jag fruktade det, alla fruktade det!” Löpsedeln löd: ”KROSSAD AV LÄGRETS VÅLNAD”.

Att Primo Levi, den ryktbare judiske författaren och Auschwitzöverlevaren, begått självmord basunerades ut i världens medier. Begravning ordnades hastigt, enligt judisk sed. Den var problematisk, för självmördare får inte begravas i vigd jord. Levis farfar tog sitt liv och vägrades vederbörlig begravning. Turins överrabbin förklarade prompt självmord av överlevande från Shoah som mord med fördröjd verkan. Det var också den förklaring som Elie Wiesel och många judar föredrog.

I de tre stora biografier som ägnats Levi – Myriam Anissimov, Primo Levi: The Tragedy of an Optimist, 1999 (fr. utg. 1996), Carole Angier, The Double Bond, Primo Levi – A Biography, 2002, och Ian Thomson, Primo Levi: A Life, 2002 – framstår rabbinens förklaring som en nödlösning. Levi ansåg sig ha kommit över lägertraumat, och de flesta av hans vänner delade den åsikten. Inget fördröjt mord, utan just självmord, anser biograferna. Det utgör ledmotivet i de tre verken.

De är dramaturgiskt välkomponerade, bokfilmer som öppnar med självmordet och sedan blickar tillbaka på vägen till det tragiska slutet. Läsaren slussas genom episoder som sägs förebåda det. Men gränsen flyter mellan vetande och tro, och det saknas kritisk granskning av den tes som drivs. När tvivel berörs, som görs det kort och kritikerna förminskas. Enligt Angier tål de inte att ett hoppets ljus skulle slockna i deras liv (726), enligt Thomson tror de blåögt att Levis storhet och mod är oförenliga med självmord (542).

Dessa arbeten illustrerar, trots många kvaliteter, en allt vanligare kommersiell exploatering av berömda personers liv. Författarna är professionella skribenter men inte forskare. Angier har förutom om Levi skrivit en biografi om Jean Rhys. Anissimov är romanförfattare som även biograferat Romain Gary, en annan självmördare. Thomsons övriga verk handlar om Italien, Haiti och Jamaica.

Carole Angier får illustrera den relativa lättsinnigheten med fakta. När hon anger tiden för Levis fall följer hon tidningarna istället för den skiljaktiga, trovärdigare polisrapporten. Man saknar viktiga referenser, exempelvis för Levis telefonsamtal samma förmiddag med dr Gozzi, där Levi ska ha sagt, ”jag kan inte fortsätta”. Med vad? Kanske medicinen, men Angier antyder att det är livet. Ändå har Gozzi i en tidigare fotnot citerats yttra, ”han talade inte med mig om att göra slut på allt” (844). När Gozzi svarade Levi, ”vänta, jag kommer över!”, kommenterar Angier: ”Men han kunde inte vänta” (731). Boken slutar: ”Där var inte ljus och luft som han drömt om, utan djupa tomrummet. En sista gång knackade tanken på hans hjärna, och fann att platsen väntade på honom. Jag tror att han såg efter om Lucia skulle hindra honom. Han lutade sig ut och tittade, men hon var inte där, och han släppte taget.” (731)

Den sista hypotesen har dramatisk nerv men är ohållbar, ty från tredje våningen hade Levi inte kunnat se Lucia i entréhallen. Som Peter Conrad recenserar Angiers bok, ”hon gissar, antar och föreställer sig” (The Guardian 24/3/02).

Kritikerna av självmordsteorin blir allt fler. En av de första var nobelpristagaren Rita Levi-Montalcini. Hon påpekade att det för en kemist som vill dö finns enklare och säkrare sätt än att hoppa i ett hisschakt, i synnerhet då hissen står på botten. Man kan tillägga att det finns lämpligare platser än en hall som portvakterskan just sopar, där hustrun snart ska komma in och kanske son och sonson ska gå ut för en promenad.

Vore fallet avsiktligt måste Levi tillskrivas en ansenlig brutal själviskhet. Det har antytts. Vissa, som väninnan Edith Bruck, såg självmordet som en djärv upprorshandling av en man livslångt förtryckt av dominant mor och kärleksoförmögen hustru. Här skulle ett djuppsykologiskt hämndmotiv finnas. Det är inte trovärdigt. Levis förhållande till mor och hustru var spänningsfyllt och hemlivet var påfrestande, men han älskade dem. Sju år tidigare skrev han i en kärleksdikt till Lucia, att ”utan dig skulle jag inte orka leva i den här världen” (”12 juli 1980”).

Teorin att självmordet var en impuls, i tillstånd med nedsatta själsförmågor, är vanlig. Är det då självmord eller olycka? En definitionsfråga; Levi men inte författarna håller självmord för en akt av ett väljande subjekt. Liksom Angier driver Thomson parallellt impulsteorin och valteorin, liksom en teori om planerad akt. Att Giordanino skulle ta telefon var för att Levi ville säkra att den enda andra rörliga personen i lägenheten ”inte skulle råka störa honom i hans förestående fruktansvärda dåd” (3). Levi hade nämligen ”goda skäl att dö som han gjorde. Hoppa lämnade föga eller ingen chans för upptäckt eller ingripande” (538). Ändå säger Thomson att ”Levis självmord nästan säkert var impulsstyrt” (542).

Frågan om Levis självmord hänger samman med den om hans depressioner. Lägertillvaron förstärkte antagligen en depressivitet som Levi tidigt visat. Levis vän sedan ungdomen, läkaren Luciana Nessim, förstod det förmodade självmordet som utfallet av en livslång depressiv sjukdom. Sam Magavern, i Primo Levi’s Universe – A Writer’s Journey, 2009, anser att depressiviteten hade biokemiska orsaker utan relation till livshändelser. Det är förstås bara antaganden.

Levis början bäddade för depression. Ester, modern, har han beskrivit som distanserad, ”inte en kyss eller smekning”. Han kände sig inte älskad av sin far, Cesare, en kraftfull man. Primo var liten, spinkig, sjuklig. Av ett foto ser man att den tioårige Primo är betydligt kortare än den yngre systern. Cesare, som tidigt gått in i fascistpartiet, tyckte att gossen behövde stärkas. Som femåring skrevs han in en fascistisk barnorganisation, för att sedan fortsätta i ungdomsorganisationen. Han gjorde sitt bästa, marscherade, skidade, boxades, besteg berg.

Resultatet var dock så begränsat att Primo mobbades i gymnasiet, som spink. Som sådan var han också oattraktiv för det motsatta könet. Han kompenserade genom att topprestera i skolan, liksom efter. Det tidigaste kända sammanbrottet var när han underkändes på en studentskrivning. Hans depressioner var känslor av värdelöshet och meningslöshet. I mogen ålder kom de ofta i samband med att en bok avslutats, i synnerhet om den mötte kritik. Vänner vittnar om utgjutelser i stil med: ”Jag kan inte skriva. Vad har jag att leva för?” Till bilden hör att Primo Levi tenderade att bränna ut sig. Under huvuddelen av sin gärning som författare arbetade han samtidigt på en färgfabrik, vars tekniskt ansvarige chef han blev.

Under Levis sista veckor var han deprimerad och sjuk men verkade på bättringsvägen. Han umgicks med vänner igen, hade börjat skriva, planerade att översätta Gottfried Benn, besökte sitt förlag, kontaktade Giovanni Tesio, sin biograf som han i januari börjat samarbeta med, för att återuppta arbetet. Han hade ett samtal med vicepresidenten för Turins judiska församling, som fann Levi ”på gott humör”. Den 10 april skrev Levi ett brev ”fullt av entusiasm och förhoppning” till författaren och vännen Ferdinando Camon.

Goda tecken? För Levis biografer var allt ett spel för att dölja en ödesdiger beslutsamhet. Enligt Angier hade cirkeln slutit sig om honom ”på alla sätt” (708). Thomson spetsar till det, ”om Levi under sina sista dagar såg ljus i slutet av tunneln var det ljuset från ett tåg som närmade sig” (533).

Självmord hade konstaterats. Men det förelåg inget självmordsbrev eller annat som kunde visa vad som fanns i Levis huvud innan det krossades. Olycksfall uteslöts utan argumentation. Rita Levi-Montalcini och andra har pekat på möjligheten att Levi när han lutat sig över räcket, antagligen för att ropa något till portvakterskan, drabbats av yrsel och störtat. Hans mediciner var blodtryckssänkande. Två dagar före fallet hade han för sin läkare Giorgio Luzzati klagat över yrselanfall.

Diego Gambetta (Boston Review, 1999) har på plats konstaterat att trappräcket inte nådde Levi högre än till naveln. Räcket var ännu lägre i vinkeln mellan trapp och avsats. Den platsen stämmer med kroppens position. För en person med tunn kropp och stort huvud som lutade sig ut och drabbades av yrsel är fallrisken uppenbar. Levi föll också tyst, som en avsvimmad.

Ingen kan veta. Och spelar egentligen frågan om Primo Levis dödssätt särskilt stor roll, såvida man inte är ute för att sälja en ovanligt tjock bok? Den rör inte hans livsverk.

*

Obetydligt kortad version i DN 21/2/12, under rubriken ”Teorin om Primo Levis självmord håller inte”

Hur Aldrig två gånger kom till Sverige (två gånger)

Till Wisława Szymborska

Som brukligt är vid en kär persons begravning, efter jordfästningen och till gravölet eller åtminstone koppen kaffe efteråt, vill jag berätta en liten historia om den döda: hur Wisława Szymborska med Aldrig två gånger kom till Sverige.

Det var inte jag som fann henne, utan slavisten Per-Arne Bodin, sedermera professor i slaviska språk. Året var 1978 och vi försökte oss som översättare. Jag samarbetade med Bodin för att jag behövde hjälp med en rysk poet som jag var förtjust i, Marina Tsvetajeva. Under vårt arbete med Tsvetajeva kom Per-Arne som också kunde polska med en bunt råöversatta dikter av den i Sverige och större delen av världen okända Szymborska. Jag fattade omedelbart tycke för dikterna, vi utvidgade urvalet och började arbeta med tolkningen. Det pågick av och till under några år.

1979 hade jag startat OrdStröm, mitt minimala bokförlag, som nu behövde utgivning. Per-Arne var vänlig nog att låta OrdStröm som sin tredje bok ge ut vår version av Szymborskas dikter. Anhållan om kontrakt ställdes till Agencja Autorska, den statliga polska författaragenturen. Anhållan beviljades, och det på ovanligt fördelaktiga villkor: honoraret var 300 kronor och kunde betalas sedan boken sålt ihop pengar.

Jag satte dikterna hos Författarens bokmaskin på Kungsholmen, via en hyrd Composer, en skrivmaskin med visst minne och utbytbara kulor med olika typsnitt och -storlekar. Texten klippte jag ur utskriftens pappersremsor och klistrade upp på tillskurna A5-blad, vilka paginerades. Jag bad min vän Thage Nordholm, Nordingråkonstnären, om en omslagsbild och efter ett par dagar kom han med en underbar akvarell av en ros med ett blad som faller. Den stärkte mitt preliminära val av boktiteln, Aldrig två gånger, efter en av bokens finaste dikter.

Titeln gjordes med gnuggisar. Omslaget var i vit kartong, inlagan av trähaltigt papper och trycktes extra billigt av Sveriges då billigaste tryckeri, Bild & tryckarverkstan i Luleå. Upplagan sattes till optimistiska 1.000 ex. Aldrig två gånger utkom i augusti 1980. En dryg månad senare var hela upplagan slut, efter en entusiastisk helsidesrecension av DN:s kritiker Bengt Holmqvist (30/8/80). Tolkningen höll han för ”en demonstration som genomförs effektivt, rent av med ett slags bravur.” Boken försvann ur handeln eftersom jag saknade medel att trycka till. Tryckningen hade finansierats av stöd från Statens kulturråd och det gavs bara, om alls, för första upplagan.

Det gick några år, Szymborskas anseende växte trots det ringa antalet exemplar av hennes diktbok som fanns i cirkulation. Sålunda ägnade Folke Isaksson henne ett kapitel i sin samling av excellenta poeter, Gnistor under himlavalvet (1982). Per-Arne ville följa upp framgången med ytterligare en volym, och han gav mig en ny bunt dikter i råöversättning. Jag läste, och läste än noggrannare. Men fann att detta andra varv urval av hennes dikter inte kunde bli i klass med det OrdStröm redan hade gett ut. Jag refuserade Szymborska! (och tycker alltjämt att hon är ojämn). Samtidigt betalade jag henne emellertid ett slags extra honorar. I 80-talets början blev situationen prekär för många författare i Polen, bland dem Szymborska. Så jag skickade henne 1.000 kr extra, en check i ett brev. Jag hörde aldrig något från henne, kanske pengarna aldrig nådde fram.

Ytterligare ett par år gick, Anders Bodegård började översätta Szymborska och Fibs lyrikklubb gav ut. När hon 1996 tilldelades Nobelpriset i litteratur satte Per-Arne och jag genast igång med att se över våra tolkningar och urvalet, ett efterord tillfördes av Per-Arne och jag fick Werner Aspenström att låta mig infoga hans dikt ”Om hon från Polen vore här just nu” (ur Ty, 1993). Ett nytt kontrakt behövdes emellertid för att sätta igång Bild & tryckarverkstan. Jag prövade att ringa Szymborska, skrev expressbrev och faxade. Allt fruktlöst.

Till sist fick jag en idé. Vid denna tid var jag lektor i praktisk filosofi vid Umeå universitet, vilket som litet utkantsuniversitet var i ständigt behov av extra glans. Jag uppvaktade rektor med en beskrivning av min speciella relation med årets nobelpristagare i litteratur och förslaget att Umu skickar mig till Krakow med en inbjudan till Szymborska att i samband med prisutdelningen komma och läsa/föreläsa i Umeå. Men att jag samtidigt skulle presentera henne ett förlagskontrakt för andra, reviderade upplagan av Aldrig två gånger nämnde jag inte.

Rektor antog förslaget med entusiasm. Dagen efter satt jag på flyget, först till Arlanda, därifrån till Warszawa, sedan ett gropigt propellerplan till Krakow. På flygplatsen i Warszawa köpte jag en flaska Wisniowka, det polska körsbärsbrännvinet, till present. Framme tog jag in på hotell. Jag hade inte kunnat varsko Szymborska om min ankomst, visste alltså inte om hon var hemma eller kunde ta emot mig, strängt taget visste jag inte om adressen jag hade fortfarande gällde. Det första jag gjorde den första dagen var därför att uppsöka denna adress, Ul. Chocimska 19 m-939.

Efter en del irrande fann jag huset. Porten var låst och hade porttelefon. Szymborskas namn fanns där, men jag vågade inte ringa på porttelefonen av rädsla för att som okänd bli avvisad – jag ville möta henne direkt. Efter en stund går någon ut ur porten, och jag går in. Szymborska bor högst upp utan hiss. Jag ringer på. Möte eller inte möte, det kan avgöras på ett ögonblick; i ena handen har jag flaskan Wisniowka, i andra en blomma och i axelväskan det förberedda kontraktet och inbjudan från Umeå universitet. Helt tyst. Men så hör jag tassande steg i lägenheten, dörren öppnas försiktigt och Wisława Szymborska står där, ser rundögt på mig. Vem var jag?

En som hade förberett sig noga! Kära fru Szymborska, se här er förste svenska förläggare som vill gratulera! – fast på franska. Jag överlämnar flaskan och blomman. Hon blir glad, ler förtjust, men förklarar att hon inte har tid för mig; inne i lägenheten väntar ett polskt TV-team som just ska ge sig av med henne för flera dagar, de ska uppsöka diverse platser som varit viktiga för henne. Tyvärr, beklagar! Fast hade jag kommit några minuter senare skulle hon inte ha varit hemma. Snabbt och som apropå drar jag upp mina ärenden. Hon tar emot inbjudan och kontraktet, som hon lovar skriva under men först när hon läst igenom det. Hon beklagar återigen, och ler varmt. Liksom jag, som inte har alltför mycket att beklaga.

Så är mötet över. Fyra och en halv unika lyckträffsminuter.

En vecka senare kommer kontraktet tillbaka påskrivet. Och några veckor före utdelningen av Nobelpriset finns Aldrig två gånger i bokhandeln för andra gången (dock inte precis densamma).

Till Umeå universitet kom inte dess poet, och dess opålitlige tolk sågs aldrig mer riktigt väl där.

*

Dagens jakttrofé

Dagens Nyheters hela förstasida (22/1/2012) pryds av den senaste jakttrofén: Det hängande huvudet av socialdemokraternas partiledare, Håkan Juholt, på mattblå fondvägg.

Och under huvudet proklameras segervisst: Nu börjar jakten på ny ledare.

Persson var en buffel. Mona Sahlin var en chokladtomte. Håkan Juholt var ett vårtsvin.

Vad månne det bli härnäst – kanske bara en kratta?

Fri press med alla jakträttigheterna.

*

Primo Levi, I oviss timme och övriga dikter

Italienska kulturinstitutet ger ut Primo Levis samlade dikter: I oviss timme och övriga dikter, i tolkning av undertecknad i samarbete med Louise Kahan.

För några smakprov ur boken klicka här.

*

Kalendarium:

26/1, boken presenteras fylligt vid en Primo Levi-afton på Italienska kulturinstitutet i Stockholm (kl. 18.30), i anslutning till Förintelsens minnesdag den 27 januari.

27/1,  i stort sett samma program ges i arrangemang av Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet ( kl. 11.15).

30/1, jag talar om Primo Levi och läser dikter av honom på Poesibazaren, Stockholms stadsbibliotek (kl. 18.00).

*

Anmälningar:

21/1, Svenska dagbladet, förhandspublicering av fem dikter ur boken, under rubriken ”Det krig som vi utkämpade tog aldrig slut”.

27/1, Tidningen Kulturen, anmälan av Oliver Parland: ”Primo Levi. Så faller det oanade över oss”.

3/2, Aftonbladet, anmälan av Hanna Nordenhök: ”I dödens skugga”.

11/2, Kvällsposten, anmälan Lars Gustaf Andersson: ”Dikt ur förnuft och moral” .

5/4, Sveriges Radio, Obs – kultur & idédebatt, essä av Annika Nordin, ”Primo Levi – omutligt och omistligt vittne” .

14/5, Svenska dagbladet, anmälan av Michel Ekman, ”Poesi med grym klarhet”.

*

Högsta domstolen sätter alla sju domarna på Assanges utlämning

I fredags d. 16 december kom nyheten att brittiska högsta domstolen tillåter att Assanges överklagande av utlämningsbeslut tas upp. Det rapporteras i alla svenska media. I rapporteringen finns en intressant detalj. Läser man nyheten i The Guardian möter man redan i rubriken det tidningen bedömer som det mest intressanta. Det är att de tre domare i högsta domstolen som har gjort ställningstagandet beslutat att domstolens alla sju domare ska höra Assange och pröva hans sak. Det är ett extraordinärt tillvägagångssätt, som visar vilken vikt domstolen tillmäter fallet. Det skriver också domstolen på sin hemsida; det stora antalet domare återspeglar ”the great public importance of the issue”.

Det är svårt att tolka detta som annat än ett allvarligt frågetecken från brittiskt håll över den svenska rättsprocessen.

Vid en genomgång av de stora svenska tidningarnas rapportering omnämns inte detta – se exempelvis SvD, DN, Sydsvenska Dagbladet, Helsingborgs dagblad.  I stället dras sexhistorierna ännu en gång, kvinnornas advokat får uttala sig tillsammans med representanter för åklagarväsendet. Det enda undantaget är Expressen, i en artikel av Oscar Julander. Men Julander förvränger högsta domstolens motivering, till att sju domare kommer att närvara ”på grund av det stora allmänintresset som fallet orsakat”. Fallets stora allmänna vikt blir något så vagt och nyfikenhetspräglat som ”allmänintresse”, vilket den assangeska sexhistorien ”orsakat”.

Det är svårt att tolka den sammanlagda rapporteringen som annat än ett allvarligt frågetecken över den svenska mediaprocessen.

*

Med anledning av hovrätten i Great Britain

Med anledning av att  hovrätten i Great Britain gett Julian Assange en  möjlighet att gå till högsta domstolen i Great Britain kan jag inte låta bli att länka till två utmärkta artiklar, dels docenten i folkrätt och tidigare lagmannen Brita Sundberg-Weitmans Svaga resonemang i domen om överlämnandet av Assange, dels journalisten Anders Carlgrens Fallet Assange: Läckta svenska förhör en juridisk bomb.

Inte i Dagens Nyheter, inte i Svenska Dagbladet, inte i Sydsvenskan, eller Västsvenskan, eller Nordsvenskan, utan på Newsmill.

*

Ett välinformerat raseri över utbildningssystemets misslyckanden

Sophie Coignards bok Le Pacte immoral (Den omoraliska pakten) var en av vårens mest uppmärksammade i franska media, inte så mycket för anförda fakta och argument – mycket har sagts av andra – utan för bredden och intensiteten: ett välinformerat raseri över utbildningssystemets misslyckanden. Det är osedvanligt även efter franska mått, där annars ilska på senare år återkommande drivit ut lärare, studenter och gymnasister i demonstrationer.

(Från demonstration i Paris mars 2009)

Sophie Coignard är reporter på veckomagasinet Le Point, specialiserad på mygel och maffia, och författare till flera böcker om dessa saker. När hon angriper skolpolitiken medför hon en dramaturgi från den bakgrunden, vilket gör hennes analys effektfull – och problematisk. Titeln åsyftar en omoralisk dold pakt mellan huvudsakligen politisk och akademisk-pedagogisk elit, men även lärarfacken är med på ett hörn. Undertiteln är ”hur eliterna offrar våra barn”.

I PISA-undersökningar ligger Frankrike på ungefär samma medelmåttiga nivå som Sverige. Men utslagning i skilda former är sannolikt mer omfattande i Frankrike. Enligt en rapport (Ferriers rapport) saknar 21-35% av eleverna grundkompetens när de börjar i högstadiet. I en stor nationell studie 2008 befanns 21,4% av ungdomar mellan 17-18 år ha mycket begränsad läsförmåga.

Dåliga skolresultat, liksom tyngande lärartjänster, är i hög grad socialt och ekonomiskt distribuerade. Glesbygd och förorter i storstäderna är särskilt utsatta. Det finns samtidigt flera privilegierade och högpresterande statliga skolor, som Lycée Henri IV i Paris, där de gängse intagningsreglerna inte gäller. Här återfinns eliternas barn. Andra söker sig exempelvis till katolska friskolor. Vanliga gymnasier ger utbildning på så låg nivå att studenterna inte är förberedda för högre utbildning, vilket gör att endast 44 % fortsätter från sitt första universitetsår till det andra. Varje år lämnar ca 90 000 studenter påbörjad högre utbildningen utan examen.

Coignard blottar klyftan mellan politikerretorik, enlig vilken skola och utbildning har högsta prioritet, och detta verksamhetsfälts lågprioriterade verklighet. Trots dåliga resultat görs klasser större, outbildade används som huvudlärare, satsningar på svaga elever skärs ner, mängden resurspersoner krymps, och skillnader i lön och arbetsvillkor gör att duktiga lärare försvinner till de bästa skolorna. För att dölja dessa förhållanden har politikerna och deras utbildningsexpertis utvecklat ett beslöjande nyspråk som får växande sociala klyftor att bli ökad frihet, njugghet att bli innovation, och misslyckanden att bli otydliga. Ett exempel är att man i undersökningar använder skiftande kriterier på läs- och skrivkunnighet, vilket gör det svårt att se utbredning och utveckling av bristerna.

Eländet har drivits på av en skolningsideologi med rötter i 68-rörelsen, anser Coignard. Studentrevolten skapade en tsunami av kritik mot den traditionella skolningens auktoritära sidor. Den drog med sig politiker och akademiska pedagoger från skilda läger, vilka kom att sammansvetsas i en omoralisk pakt. I namn av frihet och jämlikhet river man ner gamla strukturer och beprövade metoder för exempelvis inlärning av språk och matematik. I stället kommer en stympad lärarroll och elevernas idealiserade egenverksamhet, ”forskning” och ”metakognition” – med katastrofalt utfall för elever med bristfälliga förutsättningar.

Vad föreslår då Coignard? Ytterligare resurser är ett vanligt recept, men hon efterlyser något annat: mod! Det är förståeligt eftersom hon manar till uppror mot vad hon ser som ett starkt, dogmatiskt och cyniskt kotteri, med tänkande och metoder som måste skrotas. Paradoxalt nog ekar hon själv av 68, fast med tonvikten förskjuten, i det hon visar hur friheten (med starkt näringsliv i kölvattnet) tillåts förråda jämlikheten. Denna Coignards bild är absolut stimulerande men väl konspirationsteoretisk, genom att underskatta den goda skolningens många inneboende svårigheter i dagens komplexa värld.

(Pedagogiska magasinet 4, 2011)

*