Ny bok: Ung Blundar Ser – oromantiska minnen

omslagframsidannytt 450 pix

Nu kommer fortsättningen på min självbiografiska svit som inleddes med Villkorlig barndom (2016). Boken presenteras så här på omslagets baksida:

Till min tjugoårsdag i slutet av januari 1965 flydde jag familj och fosterland. Mitt första barn var ett och halvt, en ny förlovning hade just ingåtts därför att ett nytt barn med ny kvinna var på väg. Jag flydde i panik undan en oönskad förtidig vuxenhet, tog tåget till Paris utan att känna någon där, hade bara tusen kronor på fickan. Det skulle bli ett drygt år av skuld och frigörelse, elände och intressanta möten, kärlekshunger och erotik. Hade det inte varit för den fula regissören Robert Bresson skulle jag ha blivit filmstjärna och prinsessan Wiazemskys prins. Ödet satte i stället av mig på gatan i Saint-Germain-des-Prés.

Boken kommer både som tryckt och e-bok. Pris tryckt ca 160:-, 192 s. Huvudsaklig bokhandel: Rönnells på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Redan köpbar i nätbokhandeln eller från förlagets webbshop.

*

Annonser

Tack för mig, goda läsare!

Statens kulturråd har trots enhällig entusiasm i de anmälningar/ recensioner av Gary/Ajar Storkram som har publicerats (skrolla ner en bit, se under ”Storkram vid behov”) beslutat att stå fast vid sitt avslag på litteraturstöd. Det gör det ohållbart för mig och OrdStröm att översätta resp. ge ut översättningar. Efter att ha förmedlat verk av René Char, Henri Michaux, Primo Levi, Jules Supervielle, Wisława Szymborska med flera ger jag upp denna sida av verksamheten.

Tack för mig, goda läsare!

Akademiens beslutsfähighet

1.

I frågan om Svenska Akademiens möjlighet att invälja nya ledamöter med endast tio aktiva, läser jag i pressen att kungen anser att stadgarna klart visar att det krävs minst tolv närvarande ledamöter.
Vid en granskning av de ursprungliga stadgarna från 1786 ser man emellertid att saken inte är klar. Det finns i huvudsak två olika sätt att där förstå närvaro och enligt min mening visar en semantisk analys att den rimliga tolkningen medför att Akademien nu är beslutsfähig.
Två paragrafer reglerar invalssituationen, dels den inledande, enradiga paragraf XII, dels den efterföljande detaljerande paragraf XIII. Jag uppfattar det så att de två paragraferna har olika kontexter, där XII ger den allmänna förutsättningen för giltigt inval, medan XIII ger ett antal specifikationer för giltighet i valprocessen. De två uttrycken för ledamöters närvaro lämpar sig för olika kontexter.
Det ena uttrycket är att vara ”tilstädes”. Det förekommer först i paragraf III, vilken både allmänt och precist ramar in val av kansler och direktör. Där förtydligas ”tilstädes” med ”äro uti staden tilstädes”. När sedan ”tilstädes” återkommer i paragraf XII är det rimligt att anta att även här avses ”äro uti staden tilstädes”, att man finns på plats.
Det andra uttrycket för ledamots närvaro är ”deltagande” i arbetsprocessen. Se paragraf V, där båda uttrycken förekommer: ”Then af Academiens Ledamöter som til Secreterare väljes, bör i Stockholm bo och vistas. Val thes vare ogildt, om ej Nio Ledamöter theruti deltagit.” I paragraf XIII beskrivs processen för inval: ”På then utsatte dagen förrättas valet precis kl. 5 eftermiddagen. Thervid göres upropet i tvänne omgångar af Secreteraren, och må ingen Ledamot tillåtas at sin röst afgifva, om han borta är tå thes numer upropas.”
Är det en illusion att de två uttrycken har olika mening? Det finns ett enkelt test. Om de är synonyma ska man kunna byta ut dem mot varandra utan att poängen ändras i de utsagor som resulterar av bytet.
Tag först bestämmelsen i XII, att minst tolv ledamöter ska vara tillstädes för inval. Byt ut ”tillstädes” så bestämmelsen säger att minst tolv ledamöter ska ”delta i arbetsprocessen” för inval. Gå sedan till XIII. Den paragrafen spelar på möjligheten att det bland de tillstädes ledamöterna, nu = ledamöterna som deltar i arbetsprocessen, kan finnas de som inte deltar i densamma. Men det går inte att delta och samtidigt inte delta i en arbetsprocess. Utbyte av uttrycken skapar nonsens. Det visar att de har olika innebörd.
I den aktuella situationen är minst tretton ledamöter tillstädes, för enligt paragraf XXXVII finns ingen självpåtagen time-out för ledamöter under vilken deras plikter inställs. Av de tretton tillstädes skulle troligen bara tio delta i processen där ny ledamot väljs in. Detta står inte i strid med stadgarna, tillstädes ledamöter kan vara borta med laga förfall. Några kan också vara borta utan laga förfall. Paragraf XXXVII: ”Ej må någor Ledamot, then uti staden är [= är tillstädes], utan laga förfall, afhålla sig ifrån [att delta i] sammankomsterne; serdeles tå fråga är at välja eller at utesluta en Ledamot […]”
Det kan tilläggas att paragraf XIII inte anger någon gräns för det antal som ska delta i en giltig invalsprocess.
Kungen kan sätta sig emot val enligt ovanstående tolkning, men varför skulle majestätet göra det om höga vederbörande inser dess rimlighet?

/SvD Kultur 31/5/18

2.

Gång på gång upprepas i debatten om Svenska Akademien att tolv ledamöter ska närvara vid inval. Man skiljer sällan mellan de två olika innebörder som ”närvaro” har i stadgarna, att man är tillstädes i Stockholm respektive att man deltar i invalsprocessen.
Min tidigare artikel (SvD 31/5) ägnade jag åt att tydliggöra distinktionen. Jag noterar att rättshistorikern Martin Sunnqvist (SvD 5/5) inte ifrågasätter den delen av min tolkning.
Ledamöter tillstädes nu är fjorton, varav tio aktiva och fyra inaktiva. Av de fyra inaktiva tar tre – Englund, Espmark och Danius – time out utan laga förfall. Frostenson har laga förfall genom att hon lämnat aktivt arbete efter en överenskommelse med majoriteten, som innebar att även Danius lämnade posten som sekreterare. Det ingick inte i dealen att Danius också skulle sluta vara aktiv ledamot. Danius och Espmark bor och verkar i Stockholm, Englund bor i Uppsala nära Stockholm. Tillstädeskravet minst tolv är uppfyllt.
När det kommer till deltagande i valprocessen – det viktigaste, naturligtvis – gör paragraf XIII klart att av de tillstädes ledamöterna kan några vara borta och får då inte rösta: ”[…] och må ingen Ledamot tillåtas at sin röst afgifva, om han borta är tå thes numer upropas.” Undantag görs dock för sjuka och upptagna av ämbetsgöromål som får avge sin röst brevledes. Detta kan inte gärna tolkas på annat sätt än att de i sista vändan väljande kan vara färre än de tolv som paragraf XII kräver tillstädes.
Hur många färre? Den frågan hade jag inte utrymme nog att gå in på; jag bara noterade, inte min egen åsikt, utan texten i paragraf XIII som inte anger klar gräns för giltigt antal väljare.
Sunnqvists kritik utgår från Akademiens teknik att räkna röster med hjälp av jakande vita och nekande svarta kulor. Den kandidat som får majoritet i en första valomgång prövas i en andra. Om därvid en tredjedel svarta kulor avges så avfärdas kandidaten. Detta förutsätter att väljarantalet är jämnt delbart med tre. Om så inte är fallet, uppräknas deras antal tills man når ett tal delbart med tre. De tal ej delbara med tre som nämns i paragrafen är tretton och fjorton, sexton och sjutton. Då fallet med tio och elva väljare inte nämns, drar Sunnqvist slutsatsen att de faller under gränsen.
Hans enda stöd för detta är ordet ”nämligen”, som skulle visa att det inte är fråga om en oavslutad exemplifikation. Men Sunnqvist drar för stora växlar på det flertydiga ordet. I den aktuella paragrafen har ”nämligen” begränsad innebörd, att göra den matematiska operationen med uppräkning tydlig.
Med sin uppräkningsmetod trollar Gustav III fram virtuella ledamöter. Skulle de reella bara vara tio så simsalabim förvandlar kungen dem till de önskade tolv! I harmoni med stadgarna kunde man också tänka sig att sätta gränsen för giltigt antal röstande vid nio, se val av ständig sekreterare, paragraf V: ”Val thes vare ogildt, om ej Nio Ledamöter theruti deltagit.” Hur som, ytterligare klargöranden behövs.
Kungen har möjlighet att ge dispens från besvärliga regler, framhåller Sunnqvist. Enligt Henrik Schück skedde det tidigt vid inval, två gånger var elva aktiva, en gång tio. Även om man håller på att kravet är tolv röstande eller bara något färre, så kan kungen fortfarande ge dispens.
Kungens uppgift är att vara Akademiens höge beskyddare. En översyn av stadgarna pågår nu och jag förmodar att det sker i ett förtroendefullt samarbete mellan kungen och de aktiva. Det skulle vara uppseendeväckande om kungen började diktera stadgetolkningar eller revisioner som inte dessa accepterar men väl de tre frondörerna som bryter mot sina ledamotsplikter, lobbar mot de aktiva ledamöterna och öppet bedriver utpressning mot dem.
Detta skulle göda misstankar som fläckar kungen, att han har gjorts till verktyg för sin i detta ärende flerfaldigt jävige riksmarskalk Svante Lindqvist. Denne är ledamot av Kungliga Vitterhetsakademien som utdelningen av Nobelpriset i litteratur troligen tillfaller om Svenska Akademien slås sönder, är därtill kollega med Danius i samma akademi och god vän med Espmark.

/SvD Kultur 11/06/18

*

Sverige och filosoferna

Nu kommer den tredje boken på kort tid som handlar om svensk filosofi, med särskilt fokus på den sista halvan av 1900-talet: ”Sverige och filosoferna innehåller texter som behandlar olika aspekter av den svenska 1900-talsfilosofin, men också en presentation av den forskningsinriktning som i dag går under namnet filosofisociologi.
Teman som diskuteras i boken är klyvningen i två radikalt olika slags filosofier (vetenskaplig respektive förment ovetenskaplig filosofi), hur Uppsalafilosofin blev till analytisk filosofi, hur man blir en bortglömd svensk filosof, och hur filosofi och ekologi möttes på 1970-talet. Ambitionen är att både bidra till belysningen av händelser och skeden i den moderna svenska filosofihistorien, och att visa på de möjligheter som en sociologiskt orienterad filosofihistorieskrivning erbjuder.”

Redaktörer och medförfattare är Carl-Göran Heidegren, Henrik Lundberg och Klas Gustavsson. Förlag Studentlitteratur.

I ett av Heidegrens bidrag, ”Filosofi och ekologi i 1970-talets Sverige”, behandlas bl a mina insatser.

För de två andra böckerna om svensk filosofi, läs här.

*

Storkram vid behov

Färdigt Storkram omslag framsidaEn ny bok, Romain Gary (Émile Ajar) Storkram (fr. Gros-Câlin) i tolkning och med efterskrift av undertecknad, finns nu tillgänglig som e-bok eller tryckt i bokhandeln, se mer här.

SAGT OCH TYCKT
Anne-Charlotte Östman i Litteraturmagazinet 3/4 2018. ”Det är en bedrift av Roger Fjellström att ha överfört den egenartade, lekfulla och infallsrika franskan till svensk språkdräkt. Han betonar själv att det har blivit en tolkning. En ord för ord-översättning är inte möjlig. Riber Hansson, egentligen satirtecknare, står för det kongeniala och uttrycksfulla omslaget. Illustrationen visar en man med ormarmar som slingrar sig flera varv runt honom. Är man uppmärksam hittar man hjärtan på ormskinnet.”

Ulf Lindgren i BTJ-häfte 13, 2018: ”En av fransk efterkrigstids stora författarnamn är Romain Gary, krigshjälte och diplomat. Sextio år gammal känner den uppburne författaren sig nyfiken på att pröva nya former, och under pseudonymen Émile Ajar publicerar han därför först Storkram och sedan Med livet framför sig. Båda får ett strålande mottagande. Storkram från 1974 har dock aldrig översatts till svenska. Språket är medvetet experimentellt. Det är som att läsa en yvig prosa där prepositioner och idiomatiska uttryck ibland trampar på varandras tår. Berättelsen är ett slags allegori över den ensamma storstadsmänniskan som i form av en pytonorm vantrivs i Paris. Den surrealistiska stilen kräver en läsare med litterär vana, någon som uppskattar samhällskritik i ironins form och som inte hindras av ett språk som närmast kan betecknas som lekfullt.”

Ida Westin i Svenska Dagbladet Under strecket 31/10 2018: ”Det är en litterär händelse att den [Gros-Câlin] nu finns på svenska, som ”Storkram”. Att det har dröjt beror gissningsvis på dess språk­tekniskt svåröversättliga utsvävningar – som nu alltså till slut förvandlats till skojiga underfundigheter även på svenska tack vare ett sensationellt översättningsarbete av filosofen och förläggaren Roger Fjellström. Vill man läsa en rolig allegori i romanform ska man läsa ”Storkram”, låta sig tjusas och kanske bota sin ormfobi på samma gång.”

Jan Henrik Swahn i Dixikon 31/10/2018: ”Det finns en sällsynt sorts romaner som bygger upp en alldeles egen språklig värld. Om man börjar läsa en sådan roman i slutet förstår man ingenting. Eller rättare, det man förstår har troligen inte med romanen att göra. Smaka på de här meningarna:

Alla hade tystnat. Det var sån tystnad att man nästan hörde en annan som en annanstans långt borta sa någonting annorlunda.
Och just då, i denna tystnad, kunde man klart uppfatta det första ordet som sades av ingen och som inte var fattbart för att det kom från detta annanstans och alltjämt var så svagt att det redan var hopp.

Obegripligt? Inte om ni läser min favoritroman Gros-Câlin (på svenska Storkram, i ursinnigt hoppfull översättning av Roger Fjellström, relativt nyligen utgiven på det välfunna förlaget Ordström) från början. Den ger alla nycklarna till orden och därtill en djupt gripande historia om herr Cousin som lever ihop med en pytonorm mitt i tiomiljonersstaden Paris. En historia full av tragik och komik, ensamhet och utanförskap […]

Någon annan svensk förläggare skulle väl aldrig i dessa tider ge ut något så säreget bra! Och de kritiker som nu haft fyra månader på sig att läsa och recensera boken men inte gjort det kan nog om de räcker upp handen räknas på lillfingernagelns allra närmaste tumme!”

LITTERATURSTÖD?

Nej, det avslogs i september. Skälet var enligt handläggarens anteckning följande:

Jag har inte något direkt att dela utöver att de diskuterade att de är en roman som är svår att översätta och att de inte tyckte att den ironiska stilen riktigt kom fram i översättning.

Jag har överklagat med hänvisning till positiva recensioner, men sådana spelar ingen roll. Beslutsgruppens avslag står fast.

*

 

 

Hans Grosin

Läser i Dagens Nyheter (22 dec. 2017) en notis om att Hans Grosin hastigt har dött, 72 år gammal. Vi var skolkamrater i Enskede läroverk, reallinjens första ring 1960-61. Han var en mycket speciell person. I min memoarbok Villkorlig barndom har jag tecknat ett porträtt av honom vid denna tid. Jag bifogar det gärna till hans minne.

*

Min ängslan inför världen gjorde att jag var på väg att intellektualisera och göra litteratur av såväl främlingskap som hemvist.
Detta motverkades men stärktes samtidigt – ja, mitt jag dras ständigt åt motsatta håll – genom ankomsten av en ny sorts främling i klassen, en mörk, mager, arrogant typ med orientaliskt judiska drag. Han kom tre månader efter oss andra i första ring, från en värld skild från vår medelklassiga.
Hans, Hanseman, med en konsonantkross till centraleuropeiskt efternamn. Han kom från överklassområdet Viggbyholm, familjen hade nyss flyttat till innerstan. Det var efter att han hade relegerats från Viggans privatskola, liksom han hade blivit efter bara några veckor på ett av innerstadsläroverken, som han antydde – eller vi bara fantiserade.
Hans besatt en anarkistisk självkänsla som tycktes självklar. Han vågade kritisera, testa och ifrågasätt lärarna, på sitt lätt försmädliga vis, samtidigt oskyldig och dryg. Det låg redan i hans röst, dess snabba lätt nasala tonfall.
Han kom som ur en film, exempelvis filmen om sladdisen till storebröderna Marx, vilken retar sin omvärld genom att troskyldigt ta det bildliga bokstavligt och ta strunt på största allvar. Under lektioner som sades vara i teckning men där vi förväntades träna oss på att hantera passare, gradskiva och linjal, lära korrekta perspektiv och användbara geometriska konstruktioner, envisades Hans med att sitta och teckna efter sitt eget huvud, med sin lika utsökta som dyrbara penna spetsad i svart tusch: skruvade satiriska scener med groteska figurer, allt med dråplig udd mot överheter.
Det gjorde honom underkänd i teckning. Varför skulle den arrogante snorvalpen lyckas när hans ängslige lärare inte hade gjort det?
Så såg konstens villkor ut på realitetslinjen.
Hanseman var en snitsare, självutnämnd ungdomsmästare i något, kanske bara i ungdom. Även på könslivets område var han väl verserad; dess modaliteter och deras inverkan på personligheten luftade han i var och varannan kommentar. Allt tydde på att han hade närmare bekantskap med saker, och givetvis hade han det. En äldre Viggantjej hade förfört honom vid tretton.
Lärarna visste inte hur de skulle förhålla sig till honom, och knappast vi andra heller. Han var inte behändig. Jag hänfördes av honom, sökte kontakt – till hans förvåning – och vi började umgås.
Det intryck han skulle göra på mig blev varaktigare än hans person. Han måste gå om första ring, bytte då bort reallinjen och försvann till Södra Latin. Hans föräldrar hade gett honom en lägenhet i närheten.
Med sitt självständiga grepp om den konkreta tillvaron utmanade han bokdjupingen i mig. Samtidigt var han själv grundligt litterariserad. Han föraktade Povel, Hyland och Siwan, såg nya vågens franska filmer, hade läst Kerouacs På drift och citerade Ginsbergs Howl.
Det han lyssnade på var jazz, av den mest regelbrytande sorten. Enskedes skoldanser flinade han överseende åt, själv frekventerade han Gamla stans mer eller mindre illegala källarklubbar.
Det mest påtagliga han lärde mig var att insupa röken av Lucky Strike. Vi stod i skogen bakom skolan, jag drog ett bloss, jag drog ett till, djupare än det första, kroppen började vibrera, det svindlade och knäna vek sig under mig.
Svimma, ganska beat och lite howl –
Det var nästan så att man kunde trilla ur sin grop.

*

Ur Villkorlig Barndom, Ordström 2016.

Se även Marta Cullberg Westons minnesord.

Unga filosofer går till historien

I två nyliga arbeten behandlas bl a Åke Löfgrens, undertecknads, gruppen Unga filosofers och tidskriften Häften för kritiska studiers roll i 60- och 70-talets vetenskapskritiska debatt. Vid årsskiftet kom Positivismstrider (Daidalos) av Lundaprofessorn i sociologi Carl-Göran Heidegren. I dagarna utges Kampen om vetenskapen, politisk och vetenskaplig formering under den svenska vänsterradikaliseringens era (Daidalos), en mycket omfattande och detaljerad doktorsavhandling i utbildnings- och kultursociologi av Alexander Ekelund, Uppsala universitet.

*