Unga filosofer går till historien

I två nyliga arbeten behandlas bl a Åke Löfgrens, undertecknads, gruppen Unga filosofers och tidskriften Häften för kritiska studiers roll i 60- och 70-talets vetenskapskritiska debatt. Vid årsskiftet kom Positivismstrider (Daidalos) av Lundaprofessorn i sociologi Carl-Göran Heidegren. I dagarna utges Kampen om vetenskapen, politisk och vetenskaplig formering under den svenska vänsterradikaliseringens era (Daidalos), en mycket omfattande och detaljerad doktorsavhandling i utbildnings- och kultursociologi av Alexander Ekelund, Uppsala universitet.

*

Annonser

Åke!

 

 

 

 

 

 

Åke Löfgren, min kära och nära vän sedan drygt femtio år, gick bort i natt, den 7 maj. Kärlek och saknad, du var en ovanlig, vacker människa, en fantastisk person! Vi är många som med glädje kommer att bevara dig i minne.

Åke är jordfäst i familjegrav på Skogskyrkogården i Stockholm.

*

När den unge licentiaten Åke Löfgren gav en kurs i etikens historia tvangs Filosofiska institutionen vid Stockholms universitet skaffa större föreläsningslokal och dubblera med en dag- och en kvällskurs. Ändå trängdes åhörarna och inte bara filosofistuderande.
Andra halvan av 60-talet var en tid för internationellt engagemang, aktivism kring Vietnamkriget och de nationella befrielserörelserna. Efter Åkes föreläsningar samlades många för att diskutera tidens frågor. Ur detta växte en vängrupp som engagerade sig i Vietnamkriget. Man kallade sig
Studenter i praktisk filosofi, senare Unga filosofer.
Åke var gruppens informelle ledare. Han hade en ovanlig förmåga att se var och en, nå deras hjärta och hjärna och locka fram det bästa hos dem. Gruppen var öppen för alla som delade en plattform sammanfattad i ”saklighet och engagemang”. Unga filosofer blev under några år en viktig mötesplats inom en samlad vänster. Engagemanget ledde till att tidskrifterna
Kommentar och Häften för kritiska studier startades. Seminarier anordnades, med gäster som Ernst Wigforss, Sara Lidman, Olof Lagercrantz, Joachim Israel och Lars Gustafsson.
Opinionsläget förändrades snabbt. 1965 års odogmatiska ”nya vänster”, som de flesta i Unga filosofer identifierat sig med, krossades av dogmatiska grupperingar. Det kritiska tänkande som gruppen stod för blev en nagel i ögat på dessa. Unga filosofer utsattes för påtryckningar, där ett mål var att stöta ut Åke och hans närstående. Hösten 1969 tvangs Åke och de närmaste att lämna gruppen.
Det var ett bittert nederlag. Åke lämnade Stockholm. Han fick ett lektorat i filosofi och psykologi vid Tingvallagymnasiet i Karlstad, där han kom att verka ända till sin pension. Åke tog sin lärarroll på djupt allvar och med stor entu­siasm och blev en mentor för många sökande gymnasister. Det ledde i många fall till livslång vänskap.

Roger Fjellström & Jan W. Larsson, DNs familjesida 8 juni 2017.

Se också SvDs familjesida 4 juli 2017DNs familjesida 14 juli 2017.

Ett par rader om Vänsterdocenten

Hej NN,

tack för att du har besvärat dig med att skanna in och sända mig kapitel av Torbjörn Tännsjös nyutkomna bok Vänsterdocenten. Med intresse och förundran har jag läst och vill delge dig några reaktioner, med reservation för att jag aldrig har förstått mig på TT eller lyckats få någon relation till honom, trots att vi var klasskamrater i praktisk filosofi på Stockholms universitet och så sent som för några år sedan satt vid samma högre seminariebord i Stockholm. Hans bilder av äldre kollegor – framför allt av Harald Ofstad och Åke Löfgren men även av Lars Bergström – finner jag försåtligt aggressiva och förminskande. Professor Ofstads onsdagsseminarier, som hos T framstår som mardrömmar av mobbing, minns jag som stimulerande och givande. Det var ett frejdigt seminarieklimat. Harald undvek att professorligt dominera seminariet och gav ordentligt med utrymme för de andra lärarna och studenterna att prata. Han la visserligen inte fram egna uppsatser men höll intressanta inledningar, vilka ofta byggde på hans pågående arbeten. Jag uppfattade Ofstad som genuint intresserad av kritiska synpunkter på de egna åsikterna. Även studenter och doktorander gjorde inledningar eller presenterade papers. Den gruvligaste kritiken under seminarierna kom nog mer från Bergström än från Ofstad, men det förekom pinsamma sågningar från Ofstads sida – inte alltid oberättigade, ärligt talat. Ofstad hade humör och en dramatisk personlighet, han var en sammansatt person med en auktoritär sida som han livet igenom brottades med. Men jag tålde hans karaktär bättre än den undanglidande, räddhågade tystnaden blandad med inställsamhet som jag uppfattade exempelvis hos T och andra av de yngre (något som T olyckats fortplanta till sina egna högre seminarier i Stockholm). Mig blev Ofstad rasande på en gång, och bara en gång, det var när han tenterade mig enskilt på en bok av Henry Sidgwick för 3 betyg. Jag kände mig varken kränkt eller förkrossad utan fortsatte bara driva min poäng i diskussionen. Harald bestraffade mig inte genom att ge mig dåligt betyg på den tentan. T skriver att jag, liksom de andra yngre, blev ”offer” för Ofstad. Det stämmer inte. Harald var ovanligt stödjande när jag och bl a Åke tvangs lämna Unga filosofer och Häften för kritiska studier hösten 1969. Han bjöd mig och Åke på en god middag på restaurang och talade tröstande med oss. Sedan ordnade han mer undervisning och ett doktorandstipendium åt mig. När jag senare dignade inför min disputation 1976 var det hans faderliga stöd som gjorde att jag fullföljde arbetet. Ändå trivdes jag inte i denna akademiska miljö, där jag tyckte mig krympa som person. Att jag lämnade filosofiska institutionen några år efter disputation var Ofstad inte skuld till. T ger en tendentiös om än inte helt felaktig framställning av det sociala livet på institutionen, med återkommande groteska tillställningar hemma hos Ofstad. Men hans skildring – som en ständigt medbjuden och alltså en delaktig – skvallrar ofrivilligt om hur rik på tidens intellektuella av olika slag den miljö var som omgav Ofstad och som han delade med sig av i Stockholm. Något som jag finner osmakligt är T:s antydningarna att de kvinnliga amanuenserna blev känslomässiga och sexuella offer för en monstruös Ofstad – det är mig veterligt bara hans fadermordiska spekulationer. Även T:s bild av professor Bergströms betydelse finner jag skev. T skriver som om hans avhandlingsämne var något som han själv hade tänkt fram, men det byggde på en artikel av Bergström, Meaning and morals, om relationen mellan semantik och etik, med tankar som Bergström diskuterade med oss i sin undervisning. Han snitslade och guidade T:s bana i hans doktorandarbete, det bidrog till att det hela gick så fort och lätt. T förtiger Bergströms förkrossande uppgörelse med några av utilitarismens grundantaganden i sin doktorsavhandling, The Alternatives and Consequences of Actions (1966) – troligen 1900-talets främsta insats i svensk moralfilosofi! Ett referat av den insatsen skulle annars ställa T:s monomana propaganda för utilitarismen i problematisk dager. Bergström framstår istället hos T som en som, i likhet med professorn i teoretisk filosofi Anders Wedberg, saknade fantasi och inte ”stod för” någonting i filosofi, vilket T själv skulle göra. T suggererar bilden att Bergströms främsta insats i svensk filosofi finns i hans redaktörskap för Filosofisk tidskrift! Det T skriver om sina ambitioner som inträdande redaktionsmedlem i Häften för kritiska studier (från 1971) är till min förvåning som kopierade på den nyvänsterambition som präglade tidskriften i dess början, 1968–69 under mitt redaktörskap med stöd av Åke Löfgren, och som vid vår avgång ur redaktionen och gruppen led nederlag. Jag tvivlar på trovärdigheten i denna del av hans framställning; den får honom att framstå som en det kritiska tänkandets riddare, vilket alltför väl rimmar med T:s nertoning av sin antliberalism, marxism-leninism och revolutionsromantik på 70-talet. Man kan notera att T inte förtydligar den intellektuella grunden för sprängningen av Häftens redaktion, utan beskriver den i linje med hur våra fiender framställde den, nämligen i politiska termer: vår ”socialdemokrati” som liksom krockade med den marxistiska vänstern. Jag känner inte till historien om T:s kritik av Göran Therborn, vars sågning av redaktionen ledde till att T lämnade Häften – var det som han skriver, var det bara ytterligare en bekräftelse på den kantring i marxistisk dogmatism som vänstern hade hamnat i och som tydligt hade manifesterats i den redaktionens sprängning 1969 som T bejakade eller åtminstone inte beklagade. Till sist. T:s bild av Åke Löfgren är så nedrig att jag helst tiger inför den.

Goda hälsningar

Roger

Utkommen

 

framsida-1400-pa_liv_och_dod_fjellstrom

 

 

 

 

 

 

 

Min nya bok PÅ LIV OCH DÖD & ANDRA OMSTÄNDIGHETER – porträtt debatt essäer finns nu tillgänglig både som ebok (pdf-format), ca 80:-, och som tryckt bok, 160-170:-.

Sagt och tyckt

Anne-Charlotte Östman i sin blogg i Litteraturmagazinet 4/4 2017: ”Jag fick en bok i min hand i går. Det var Roger Fjellströms På liv och död & andra omständigheter, en samling porträtt, debatter och essäer. Fjellström, som sedan 2011 är bosatt i Menton, är författare, filosof och uttolkare av fransk poesi, framför allt Michaux. Jag satte mig i solen på bio Rios servering vid Hornstulls strand. Med ett kallt glas vitt i handen öppnade jag boken och läste valda stycken här och där. Men det är egentligen inte en bok man ska bläddra förstrött i. Det är en bok som vill utreda saker…”

Anders Björnsson i Clarté nr 1/2017: ”Här är det den självständigt tänkande vänstermannen som för pennan. Och det är förbålt välskrivet, välargumenterat, insikts- ja, rentav lustfyllt […] Man slås av hur Fjellström engagerar sig i fråga efter fråga, inte primärt som yrkesetiker eller fackfilosof men som en samhällsintellektuell utan bindningar till institutionella eller andra intressen. Ett stort och mödosamt uppdrag har han gett sig själv. Han har gått i land med det. Låt oss berikas av resultatet!”

Ulf Persson, Chalmers, i Book Reviews XIV. A collection October 16, 2016 – April 16, 2017: ”I bokens starkaste avsnitt redogörs för hur Eichmann är given ett långt rep för att förvissa sig om att döden ska vara ögonblicklig […] Men även den ögonblickliga döden i all sin barmhärtighet är brutal. När fångvaktaren skall ta ner det dinglande liket möter honom inte bara en skräcksyn utan även en översköljning av blod när luft frigörs från magen och stiger upp genom frilagd strupe […] Slutligen bör man nämna ‘uppgörelsen’ med institutionen Jan Myrdal inom 60-talsvänstern. Författaren är en ung man som konfronterar denne smått salongsberusade guru omgiven av lismare. Myrdal svarar med tradiga invektiv, som att denna är för dum och obildad, som han med en papegojas envishet ständigt upprepar […] ur skvallersynpunkt är det fascinerande och skams att sägandes läser man det hela med förtjusning…”

Mats Parner, på nätpublikationen Lindelöf Nu 18/8 2017:  ”I mitten av juli berättade en av mina uppsaliensiska vänner att filosofen, bildkonstnären, poeten med mera Roger Fjellström nyligen gett ut boken På liv och död & andra omständigheter (Ordström 2017), där i varje fall ett av kapitlen skulle ha alla förutsättningar att intressera mig. Där spelar nämligen Jan Myrdal huvudrollen i ett avsnitt på ca 15 sidor. Ett par dagar senare fick jag en kopia av de 15 sidorna med snigelposten ifrån Uppsala – och med inlevelse läste jag ögonaböj Fjellströms lika dräpande som dråpliga version av den halsbrytande ordväxling som i flera timmar ägde rum mellan honom själv och Myrdal på en ‘kulturmiddag’ i Dagens Nyheters regi 1972. Det är en skildring med stort och omistligt underhållningsvärde, där en 27-årig Roger F och en nästan 18 år äldre Myrdal avhandlar smått och framför allt stort med skarpladdade och osäkrade vapen…”

Kjerstin Norén, i nättidningen Alba.nu 9/11 2017: ”Här vill jag understryka den lundensiska vänsterns särprägel. Genom självstudier, kritiska seminarier mm gjorde vi oss medvetna om den kommunistiska historiens verkliga ansikte, långt före utgivandet i Frankrike av Kommunismens svarta bok 1997. Jag brukar omtala detta som att vi utvecklade en ‘anti-kommunism från vänster’. Från den utgångspunkten kunde ett verkligt samhällsarbete ta sin början, som inte ställde de borgerliga frihetsidealen åt sidan. Som inte skydde friheten, utan utvidgade den och förde den tillbaka till sin ursprungliga position av dynamisk och förändrande kraft i samhället.
Grundaren av en av de viktiga publikationerna från då, Roger Fjellström med Häften för Kritiska Studier, belyser detta på ett utstuderat sätt i sin textsamling På liv och död & andra omständigheter, där också hans franskorientering spelar en viktig roll. Mycket av uppbrottet från den marxist-leninistiska dogmatiken emanerade från den nya franska filosofin och tycka vad man vill om den i dag – den var av nöden. Det var av nöden att bryta upp från Sartre och få ögonen på Albert Camus, vars Människans revolt från 1953, fortfarande är bedrövligt oläst av många av dagens debattörer, inte minst de marxistiskt orienterade.
Det som är kännetecknande för Fjellström är inte minst det graciösa sätt på vilket han närmar sig en rad kontroversiella öden, Eichmann, Althusser i egenskap av hustrumördare, den överkänslige Antonin Artaud osv. Kanske ligger där hemligheten bakom en gemensam front vi för många år sedan kom att inta i förhållande till Lars Noréns arbete med tre hårt kriminella, varav två nazister, Sju tre, med premiär våren 1999. Det var annars omöjligt att föra ett konstruktivt samtal om detta arbete när det begav sig, det skulle förkastas, kosta vad det kosta ville.”

*

I samband med publiceringen tar jag från bloggen bort de flesta av de inlägg som – ofta i lätt putsad form – har gått in i boken; för dess innehållsförteckning, se inlägget nedan. Dessutom rensar jag ut de flesta av mina tidiga inlägg.

På liv och död & andra omständigheter

PÅ LIV OCH DÖD & ANDRA OMSTÄNDIGHETER utkommer. Den samlar de bästa av mina artiklar i tidningar och tidskrifter från millennieskiftet till nu, tillsammans med bl a ett opublicerat porträtt av Hitler och en opublicerad porträtt-uppgörelse med Jan Myrdal från 1972. Här möter Du överlevaren Primo Levi och det höga ropet från stum änka, Barbara som svartnande sjunger för stryparen Althusser, och Romain Gary som prövar spänsten i sätet på Napoleons förlorade berlinervagn. Charlie Coulibaly tar dyra teaterlektioner av grymme Artaud, den hängige Adolf Eichmann drömmer tyst på jämmerlig hebreiska, medan Lars Norén obrottsligt vandrar i fängelseparken arm i arm med Eyvind Johnson. Hitler sitter ensam och gråter efter mamma. På ett torg prövar klasskampsteorin hammare och skära på definitionen av ”judarna”. Bakom grändens hörn väntar de maskerade kumpanerna Assange & Snowden på doktorerna: Torbjörn Tännsjö och Johan Lundberg. FN tar plötsligt Sverige i örat som stöter FN för pannan. Var det Anna Lindh som utlöste Irakkriget? Varför tar aldrig Göteborgskravallerna slut? Går Sara och Pela och Fadime att återuppväcka? Varför sköt sig Piotr Rawicz med pärlemorbeslagen revolver? Det är frågor som Harald Ofstad aldrig slutar att brottas med, därtill kallad av Vasilij Grossmans hjärtslag vid fronten. Söte Jesus, giv oss mening och värde…

Runt noll och ett * Garys svedda barndom * Den svarta solens sångerska * Filosofens mord. Fallet Althusser * En diktators tillblivelse. Adolf Hitler * Angående Primo Levis död * Levis väg till humanismen * Förintelsen: påhitt, lögn & sanning * Inuti en folkmördare. Adolf Eichmann * Den existentialistiske dykarens memoarer *Liv och ödes undergång och återuppståndelse * Möte Myrdal på kulturmiddag och i skriftställning * Om en förmöget oförmögen – Antonin Artaud * Skådespelaren och M. Youri Depardiov * Dieudonné, alias Charlie Coulibaly * Medborgarkontrakt föreslås * Poeter, klasser och hat * Lars Noréns Sju tre * Vilka är ”judarna”? * Etik och kristen etik * Johnson i ljus och mörker * Ljusets vän och dennes fiender * Göteborgskravallerna i rättssamhället * Sveriges oskyldiga medskyldighet till Irakkriget * Julian Assange, Sverige och själva FN * Vissla, blunda eller hålla tummarna när Storebror brer ut sig? * Paris, april 2012

Tryckt bok och ebok, pris i handeln 160-170:- respektive 80:-.

*

Gott nytt år!

För ett år sedan placerades hundra migranter från ”djungeln” i Calais i byn Pierrefitte-ès-Bois i Loiret, tio mil söder om Paris. Pierrefitte-ès-Bois: två gator, trehundra invånare och traditionell främlingsfientlighet. I senaste departementsval hade 52 % röstat på Front national, i regionvalet var siffran 49 %. Det påtvingade mottagandet av migranter mötte starkt motstånd. Nu är situationen en annan: relationen till migranterna är god, folk i byn har gjort insamlingar av kläder och skor till dem, grannar ger lektioner i franska, man tar med dem på besök i regionen, spelar fotboll med dem…  Och stödet för Front national har rasat. ”Vi har aldrig haft något att klaga på”, säger borgmästaren till radiostationen Europe 1. ”När jag kommer till deras anläggning möter de mig och hälsar hjärtligt. Detta är människor med öppet sinne och som alltid visar oss stor respekt.”

*

Snowden och Assange snart franska medborgare?

Jean-Luc Mélanchon, kandidat för Front de gauche i vårens presidentval, lovar om han blir president att bevilja franskt medborgarskap till Assange och Snowden för de tjänster de gjort Frankrike genom att avslöja USAs mångdimensionella spioneri på landet.

*