Ett egocentriskt minne om en oegocentrisk poet

Till Tomas T

Bildresultat för tomas tranströmer

Jag är ledsen att Tomas Tranströmer har gått bort.

Hans poesi läste jag tidigt, men personen träffade jag bara en gång. Och det var vid ett mycket speciellt tillfälle för mig. Minnet är mig dyrbart. Trots att det är högst egocentriskt tycker jag att det säger en lågmäld och överraskande motsats om Tomas Tranströmer. Därför delar jag gärna med mig av det.

Jag hade just, på eget förlag, gett ut min ohängda satir om fosterlandet, Dr Fjellstrumps svarta droppar. Medan den vederbörligt hängdes i kulturens högborgar, oftast i tystnaden bakom kulisserna, drog jag runt i ett vintrigt Stockholm och försökte sälja boken. Det gick utmärkt, jag fick folk att skratta och då ville de köpa. Till min förvåning blev boken avsides lovordad på en kultursida av en som för säkerhets skull maskerat sig i anonymitet. I en osignerad spalt om 6 cm, inte rubricerad som recension, utropade denne i Expressen: ”En blivande klassiker, skulle vi säga. Snart har nog någon elak fan citerat den i tunnelbanan.” Vem skrev det? Jag skulle möta en annan som tog emot boken och hade ansikte. Det var kallt i början av 1979, så jag sökte mig inomhus, till caféer, musikevenemang, litterära tillställningar för att sälja. Jag måste sälja, för tryckräkningen var dryg och jag hade nyss hoppat av mitt jobb på universitetet, hade inget annat.

På Strindbergsmuseet, såg jag i tidningen, skulle Tomas Tranströmer läsa ur sin nyss utkomna, överallt hyllade diktsamling Sanningsbarriären. Bonniers hade gett ut den, förlaget som hösten innan först antog Dr Fjellstrumps bok, men sedan backade när doktorn inte ville låta Åke Runnquist stryka i den som han ville. Jag gick dit. Motvilligt andaktsfull lyssnade jag på Tranströmer läsande sin poesi, som jag på väg till lokalen för mig själv högmodigt gycklat med som landsortspastorlig, med självcensuren som sanningsbarriär. Efter läsningen stegade jag fram och frågade, vänligt men lite raljerande fräck, om han kanske ville köpa en ful liten hemkörd diktbok utan sanningsbarriär. Tomas såg vänligt på mig, bläddrade i ett ex, drog på munnen och ville gärna köpa men hade inga pengar på sig, han bad att i så fall få den hemskickad med ett inbetalningskort. Jovisst!

En vecka senare plingade tjugo kronor in på mitt nystartade förlags postgirokonto. Samtidigt kom ett tackkort från Västerås stadsbibliotek med ett foto på framsidan av Boccaccio, Cento nouelle, tryckt i Augsburg 1490. Baksidan var fullskriven med snälla ord som gjorde mig mycket glad. Jag kunde inte låta bli att återge dem i faksimil i min följande bok, J R Fjellstumps Spetsar Punkter Hål, utan att direkt röja skribentens identitet. Så här skrev han:

Käre F, hjärtligt tack för dina droppar som jag började intaga redan fem minuter efter brevbärarens ankomst. Somliga är något magstarka (jag känner mig pryd) andra direkt snillrika. Om några decennier kommer man att höra ute bland folk vändningar som t.ex. ”svensken är still för’en har så många heliga kor, sa Fjellström…” eller ”stämpla diskret! som Fjellstrum sa” osv. Vem var då Fjellström? Det vet åtminstone jag. Det här är en hälsning från latpoeten (nerlagd och påpälsad) Tomas T.

Tomas T var en hedersman som blev en hedersam nobelpristagare.

*

Annonser

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s