Nobel hade knappast hyllat valet av Handke

Skulle Alfred Nobel ha applåderat Peter Handke som årets nobelpristagare i litteratur? Troligen inte. Målet för hans prisdonationer var att belöna personer som nyligt gjort ”menskligheten den största nytta”. Ett ideologiskt, i vid mening politiskt mål.
Den Nobel önskade belöna inom litteraturen var den som ”producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”, vilken sammanhanget visar är humanismens. Denna har politiskt bett genom syskonskapet med fredspriset, belönandet av den ”som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”.
Nobel har således bjudit utdelarna av litteraturpriset att väga inte bara den inomlitterära halten av kandidaters verk – vilken förstås bör vara god – utan även den utomlitterära, ideologiskt-politiska halten, och att låta den senare bli utslagsgivande.
Nobels humanism är universalistisk och litteraturen ses som medel till ett stort mål. Trots det tas vanligen grunden för Nobelpriset i litteratur som inomlitterär. ”Det är ett litterärt pris!” Vad jag förstår har man då låtit Akademiens mål bli Nobelprisets: vårt språks ”renhet, styrka och höghet”. Den provinsiella begränsningen till svenskan har förstås suddats, men svårare att ta bort är det snäva nyttotänkandet.
Nu har emellertid Svenska Akademien genom ständige sekreteraren Mats Malm förtjänstfullt lyft prisets universalistiska humanism. ”Svenska Akademien har givetvis inte tänkt belöna en krigshetsare och förnekare av krigsförbrytelser eller folkmord”, förklarar han. Och Akademien ”har inte funnit något i det [Handke] skrivit som innebär angrepp på det civila samhället eller respekten för alla människors lika värde” (DN Kultur 17/10).
Negativ humanistisk kvalitet hos verk eller kandidat skulle alltså kunna slå ut deras positiva inomlitterära kvalitet, precis som Nobel önskade. Men Nobel gick ett stort steg längre, att den prisvärda litteratören/litteraturen nyligt mest eller bäst har gagnat mänskligheten.
Vad jag sett är det ingen som yttrat sig i debatten som kunnat blunda för ett antal tvivelaktiga eller förgripliga handlingar och uttalanden av Handke de senaste decennierna. Och nog vore det svårt att se kindpussande med presidenten bakom ett folkmord som en briljant hyllning till alla människors lika värde.
För många litteraturpris är överseende med pristagares dumheter ofta okej. Men för Nobels högtflygande litteraturpris?

/SvD Debatt 21/10/19

Akademiens beslutsfähighet

1.

I frågan om Svenska Akademiens möjlighet att invälja nya ledamöter med endast tio aktiva, läser jag i pressen att kungen anser att stadgarna klart visar att det krävs minst tolv närvarande ledamöter.
Vid en granskning av de ursprungliga stadgarna från 1786 ser man emellertid att saken inte är klar. Det finns i huvudsak två olika sätt att där förstå närvaro och enligt min mening visar en semantisk analys att den rimliga tolkningen medför att Akademien nu är beslutsfähig.
Två paragrafer reglerar invalssituationen, dels den inledande, enradiga paragraf XII, dels den efterföljande detaljerande paragraf XIII. Jag uppfattar det så att de två paragraferna har olika kontexter, där XII ger den allmänna förutsättningen för giltigt inval, medan XIII ger ett antal specifikationer för giltighet i valprocessen. De två uttrycken för ledamöters närvaro lämpar sig för olika kontexter.
Det ena uttrycket är att vara ”tilstädes”. Det förekommer först i paragraf III, vilken både allmänt och precist ramar in val av kansler och direktör. Där förtydligas ”tilstädes” med ”äro uti staden tilstädes”. När sedan ”tilstädes” återkommer i paragraf XII är det rimligt att anta att även här avses ”äro uti staden tilstädes”, att man finns på plats.
Det andra uttrycket för ledamots närvaro är ”deltagande” i arbetsprocessen. Se paragraf V, där båda uttrycken förekommer: ”Then af Academiens Ledamöter som til Secreterare väljes, bör i Stockholm bo och vistas. Val thes vare ogildt, om ej Nio Ledamöter theruti deltagit.” I paragraf XIII beskrivs processen för inval: ”På then utsatte dagen förrättas valet precis kl. 5 eftermiddagen. Thervid göres upropet i tvänne omgångar af Secreteraren, och må ingen Ledamot tillåtas at sin röst afgifva, om han borta är tå thes numer upropas.”
Är det en illusion att de två uttrycken har olika mening? Det finns ett enkelt test. Om de är synonyma ska man kunna byta ut dem mot varandra utan att poängen ändras i de utsagor som resulterar av bytet.
Tag först bestämmelsen i XII, att minst tolv ledamöter ska vara tillstädes för inval. Byt ut ”tillstädes” så bestämmelsen säger att minst tolv ledamöter ska ”delta i arbetsprocessen” för inval. Gå sedan till XIII. Den paragrafen spelar på möjligheten att det bland de tillstädes ledamöterna, nu = ledamöterna som deltar i arbetsprocessen, kan finnas de som inte deltar i densamma. Men det går inte att delta och samtidigt inte delta i en arbetsprocess. Utbyte av uttrycken skapar nonsens. Det visar att de har olika innebörd.
I den aktuella situationen är minst tretton ledamöter tillstädes, för enligt paragraf XXXVII finns ingen självpåtagen time-out för ledamöter under vilken deras plikter inställs. Av de tretton tillstädes skulle troligen bara tio delta i processen där ny ledamot väljs in. Detta står inte i strid med stadgarna, tillstädes ledamöter kan vara borta med laga förfall. Några kan också vara borta utan laga förfall. Paragraf XXXVII: ”Ej må någor Ledamot, then uti staden är [= är tillstädes], utan laga förfall, afhålla sig ifrån [att delta i] sammankomsterne; serdeles tå fråga är at välja eller at utesluta en Ledamot […]”
Det kan tilläggas att paragraf XIII inte anger någon gräns för det antal som ska delta i en giltig invalsprocess.
Kungen kan sätta sig emot val enligt ovanstående tolkning, men varför skulle majestätet göra det om höga vederbörande inser dess rimlighet?

/SvD Kultur 31/5/18

2.

Gång på gång upprepas i debatten om Svenska Akademien att tolv ledamöter ska närvara vid inval. Man skiljer sällan mellan de två olika innebörder som ”närvaro” har i stadgarna, att man är tillstädes i Stockholm respektive att man deltar i invalsprocessen.
Min tidigare artikel (SvD 31/5) ägnade jag åt att tydliggöra distinktionen. Jag noterar att rättshistorikern Martin Sunnqvist (SvD 5/5) inte ifrågasätter den delen av min tolkning.
Ledamöter tillstädes nu är fjorton, varav tio aktiva och fyra inaktiva. Av de fyra inaktiva tar tre – Englund, Espmark och Danius – time out utan laga förfall. Frostenson har laga förfall genom att hon lämnat aktivt arbete efter en överenskommelse med majoriteten, som innebar att även Danius lämnade posten som sekreterare. Det ingick inte i dealen att Danius också skulle sluta vara aktiv ledamot. Danius och Espmark bor och verkar i Stockholm, Englund bor i Uppsala nära Stockholm. Tillstädeskravet minst tolv är uppfyllt.
När det kommer till deltagande i valprocessen – det viktigaste, naturligtvis – gör paragraf XIII klart att av de tillstädes ledamöterna kan några vara borta och får då inte rösta: ”[…] och må ingen Ledamot tillåtas at sin röst afgifva, om han borta är tå thes numer upropas.” Undantag görs dock för sjuka och upptagna av ämbetsgöromål som får avge sin röst brevledes. Detta kan inte gärna tolkas på annat sätt än att de i sista vändan väljande kan vara färre än de tolv som paragraf XII kräver tillstädes.
Hur många färre? Den frågan hade jag inte utrymme nog att gå in på; jag bara noterade, inte min egen åsikt, utan texten i paragraf XIII som inte anger klar gräns för giltigt antal väljare.
Sunnqvists kritik utgår från Akademiens teknik att räkna röster med hjälp av jakande vita och nekande svarta kulor. Den kandidat som får majoritet i en första valomgång prövas i en andra. Om därvid en tredjedel svarta kulor avges så avfärdas kandidaten. Detta förutsätter att väljarantalet är jämnt delbart med tre. Om så inte är fallet, uppräknas deras antal tills man når ett tal delbart med tre. De tal ej delbara med tre som nämns i paragrafen är tretton och fjorton, sexton och sjutton. Då fallet med tio och elva väljare inte nämns, drar Sunnqvist slutsatsen att de faller under gränsen.
Hans enda stöd för detta är ordet ”nämligen”, som skulle visa att det inte är fråga om en oavslutad exemplifikation. Men Sunnqvist drar för stora växlar på det flertydiga ordet. I den aktuella paragrafen har ”nämligen” begränsad innebörd, att göra den matematiska operationen med uppräkning tydlig.
Med sin uppräkningsmetod trollar Gustav III fram virtuella ledamöter. Skulle de reella bara vara tio så simsalabim förvandlar kungen dem till de önskade tolv! I harmoni med stadgarna kunde man också tänka sig att sätta gränsen för giltigt antal röstande vid nio, se val av ständig sekreterare, paragraf V: ”Val thes vare ogildt, om ej Nio Ledamöter theruti deltagit.” Hur som, ytterligare klargöranden behövs.
Kungen har möjlighet att ge dispens från besvärliga regler, framhåller Sunnqvist. Enligt Henrik Schück skedde det tidigt vid inval, två gånger var elva aktiva, en gång tio. Även om man håller på att kravet är tolv röstande eller bara något färre, så kan kungen fortfarande ge dispens.
Kungens uppgift är att vara Akademiens höge beskyddare. En översyn av stadgarna pågår nu och jag förmodar att det sker i ett förtroendefullt samarbete mellan kungen och de aktiva. Det skulle vara uppseendeväckande om kungen började diktera stadgetolkningar eller revisioner som inte dessa accepterar men väl de tre frondörerna som bryter mot sina ledamotsplikter, lobbar mot de aktiva ledamöterna och öppet bedriver utpressning mot dem.
Detta skulle göda misstankar som fläckar kungen, att han har gjorts till verktyg för sin i detta ärende flerfaldigt jävige riksmarskalk Svante Lindqvist. Denne är ledamot av Kungliga Vitterhetsakademien som utdelningen av Nobelpriset i litteratur troligen tillfaller om Svenska Akademien slås sönder, är därtill kollega med Danius i samma akademi och god vän med Espmark.

/SvD Kultur 11/06/18

*

Filosofens mord. Fallet Althusser

Historien känner filosofer som blivit dödade och filosofer som tagit sitt liv, men ingen så vitt jag vet som har mördat. Åtminstone inte i verkligheten, ska tilläggas. Harald Ofstad, framlidne professorn i moralfilosofi vid Stockholms universitet, brukade chockera sina studenter genom att i föreläsningar om den fria viljan välja exemplet med en man som överväger olika sätt att mörda sin hustru Olga, bland annat strypning.

En filosof som gick till handling var Louis Althusser. Ströp han hustrun i sinnesförvirring eller medvetet, med vilje eller utan, överlagt eller impulsivt? En domare straffriförklarade honom, med stöd av en 150-årig lag och på tillskyndan av psykiatriker, psykoanalytiker och landets justitieminister. Han togs in för tvångsvård ett par år, för att sedan, en särling med stödkontakt i vården, bo i egen lägenhet i Paris.

Händelsen inträffade 1980. Fem år före sin död 1990 skrev Althusser en självbiografi tänkt att belysa saken, L’avenir dure longtemps (Framtiden varar länge). Den utkom 1992, av utgivarna Olivier Corpet och Yann Moulier Boutang kompletterad i en senare utgåva med ytterligare material. Nyligen gav de ut en sista volym med hans självbiografiska texter, Des rêves d’angoisse sans fin (Ångestdrömmar utan ände).

Samtidigt med L’avenir kom första delen av Moulier Boutangs Louis Althusser, une biographie. La formation du mythe, 1918-1956. Fortsättningen har uteblivit. Däremot har Althussers brev till hustrun publicerats, liksom breven till Franca, en annan älskad kvinna, samt diverse filosofiska manuskript från hans efterlämnade papper. Hans verk är flitigt översatta, intresset för filosofen har mot förmodan tilltagit.

På 60- och 70-talet hölls Althusser för en av de främsta franska filosoferna, åtminstone en av de mest inflytelserika. Ändå var hans akademiska status blygsam. Från 1948 var han studiehandledare och styrelsens sekreterare vid École Normale Supérieure i Paris (förkortad ENS). 1965 låg han bakom två verk som höjde den marxistiska filosofins nivå: den egna Pour Marx (För Marx) och den kollektiva Lire le Capital (Att läsa Kapitalet), där han med elever tolkade Marx i strukturalistisk anda – i opposition till den då populära humanistiska marxismen, inspirerad av Marx’ ungdomsverk.

Jag träffade honom hösten 1967 och var en av dem som i Sverige introducerade och diskuterade de althusserianska teorierna. Mannen var opretentiös, mild och vänlig, väckte genast min sympati. Han tog emot i sitt kontor under den stora trappan i ENS, där studenter enkelt kunde möta och prata med honom.

Förmiddagen den 16 november 1980 satt Althusser i trappan ovanför kontoret tillsammans med sin vän, skolans läkare Pierre Étienne och väntade på en ambulans som skulle ta honom till Sainte-Anne, ett mentalsjukhus i Paris. Étienne pratade oavbrutet. Althusser var tyst. Med mordet på Hélène dödade han samtidigt tillvaron på skolan som varit hans liv, dödade sitt rykte som intellektuell, liksom möjligheten till normalt liv.

Vad hade hänt, och varför? Det är frågorna som både självbiografin och biografin öppnar med. Althusser skildrar situationen som en scen i en film: ”Plötsligt står jag i morgonrock vid huvudändan av sängen i min lägenhet …” Han beskriver det grå novemberljus som faller in genom det höga fönstret inramat av tunga röda draperier. Framför honom: Hélène, på rygg, även hon i morgonrock, höfterna vilande mot sängkanten, fötterna mot golvet.

Så befinner han sig på knä bredvid henne, i färd att med tummarna massera hennes hals i V-form från halsgropen mot öronen. Hennes ansikte är lugnt, fridfullt – men nu ser han att blicken är stel och en bit av tungan sticker ut mellan tänderna. Död, strypt, hur var det möjligt? Althusser reser sig, skriker ”Jag har strypt Hélène!”, rusar ut i trapphuset, störtar skrikande samma fras över till dr Étienne – som bor bara 30 meter bort – och bultar våldsamt på dörren. Doktorn öppnar. Tillsammans beger de sig till lägenheten där Hélène ligger.

En ordentlig utredning gjordes aldrig. Men Moulier Boutang har talat med Pierre Étienne. Denne angav en annan tidpunkt än Althusser, tio över sju i stället för strax före nio. Vid sju var det alltjämt mörkt ute. Doktorn och hans hustru Denise hade fönster mitt emot Althussers sovrum. Även om klockan varit nio skulle inget ljus ha kommit in till dem; draperierna var fördragna.

Paret hörde inte Althusser skrika i tidiga morgonen. De väcktes av att han ringde och bultade på dörren. När Étienne öppnade mötte han heller inget skrik, men ett upprört: ”Pierre, kom och se, jag tror att jag har dödat Hélène!” I sovrummet rådde ordning. Hélènes kropp låg på golvet mellan säng och vägg. Vid Étiennes undersökning befanns kroppen vara kall. Iakttagelsen tyder på ett ansenligt uppehåll innan doktorn kontaktades. En döds kroppstemperatur sjunker med c:a två grader första timmen, sedan med en grad per timme tills rumstemperaturen nåtts.

I självbiografin säger Althusser att det inte fanns några strypmärken. Ändå kunde rättsläkaren konstatera död genom strypning. Enligt en uppgift som Moulier Boutang fått skulle struphuvudet vara krossat. En motsvarande handling saknar Althusser minne av, men han mindes att Hélène inte kämpade emot! Händelsen omtalar han ömsom som ”dramat” och ”min hustrus död”, ömsom som ”mordet”.

En minnesförlust kunde förklaras av att paret kvällen innan, enligt vad Moulier Boutang har hört, hade gäster med en hel del alkohol.

I den nyligt utgivna boken finns en märklig text från mitten av 80-talet, Un meutre à deux (Två om ett mord), som utvecklar teorin att Louis ströp Hélène men att hon var med på saken och iscensatte sin död genom honom. Detta skulle befria honom från skuld. Texten fanns i Althussers arkiv och tillskrivs på papperet den psykiatriker som hade regelbundna samtal med honom efter mordet. Men som utgivarna övertygande argumenterar är troligen patienten författaren. Den är en objektiverad fantasi om skuldlöshet.

En liknande manipulation misstänker jag även om en annan text, som beskriver en föregiven dröm den 10 augusti 1964. Texten var klamrad med andra drömbeskrivningar från samma tid. Det är erotiska våldsscener med systern och modern, vilka flyter ihop. Texten slutar så: ”Jag ska alltså döda henne, hon medger detta, och genom hennes medgivande ska det ske (jag gör mitt bästa) jag är inte skyldig”. Hélène var både som en syster och en modersgestalt för honom. Althusser, liksom de båda utgivarna, har uppfattat drömmen som förebådande mordet på Hélène. Detta var som han ville ha det: hans djupt undermedvetna bestämde handlingen. Han hade t.o.m. en teori om att drömmar kommer ur det undermedvetna och förebådar en kommande verklighet.

Drömbeskrivningen skiljer ut sig genom sin lätt maniska anföring och att den är mer analys och tolkning än de andra. Här upprepas gång på gång det centrala – våld, död och förövarens skuldlöshet, temana i den tjugo år senare Un meutre. De andra av 60-talets mardrömmar som Althusser upplevde som ”fruktansvärda” är bleka i jämförelse. I ett brev till Hélène 1969 skrev han: ”Förbindelserna med mitt undermedvetna är inte vilsamma. Fruktansvärda mardrömmar, med hallucinatorisk skärpa. Härom natten slog jag min mor och hade en uppgörelse med min far. Nu i natt en hemsk dröm om Nicole. Det är ett gott tecken, ty här är nya teman. Men jobbigt är det.”

Den ”förebådande” drömmen hittades i Althussers lägenhet av en kvinnlig vän, i det rum med hans personliga arkiv som han kallade Hélènes rum. Althusser var vid tillfället återintagen. Fyndet gjorde väninnan året innan Un meutre och självbiografin tillkom. Det ser för mig ut som att Althusser hade planterat dokumentet att upptäckas av henne. Han förmedlade det genast med feta understrykningar till sin psykoanalytiker och förankrade så sin magiskt styrkta oskuldsteori hos denne.

I en filosofisk text några år tidigare fanns en om möjligt än mer grotesk variant av förklaringen: ”Jag skriver detta i oktober 1982, ute efter en fruktansvärd prövning på tre år som jag har genomgått […] Ty jag har strypt min hustru som var mitt allt, under en intensiv och oförutsägbar mental förvirring […] hon som älskade mig så mycket att hon bara ville dö i avsaknad av förmåga att leva, och utan tvivel har jag, i förvirring och omedvetenhet, ’gjort henne denna tjänst’ som hon inte värjde sig mot och dog av.”

Notera, Althusser har här utsträckt prövningen från mindre än två år till tre hela år. Det kanske är en freudiansk felskrivning som skvallrar om att året som föregick mordet förberedde det. Enligt biografin kände flera i bekantskapskretsen till att det stormade om paret. Dagen innan hade hustrun till direktören för ENS mött Hélène i skolans entréhall. Hon hade Hélènes förtroende, visste att det stod illa till med paret. ”Det är bara att bedja”, blev Hélènes avskedsord. De röjer en upplevelse av hot snarare än en vilja att dö.

Jag lutar åt att Althusser var straffbar gärningsman, förvisso galen i gärningen men på ett sätt som han delar med åtskilliga mördare. Samtidigt finns här en tragedi av klassisk grekisk slag. Båda tycktes oemotståndligt drivas till undergång genom den andra, som att de delade oförmågan att leva gott, samtidigt som de livet igenom delade kampen mot samma oförmåga. Till fult favoritinslag i den hörde de sista åren känslomässig utpressning genom självmordshot.

De hade träffats kort efter kriget. Vid tiden för mobiliseringen hade Louis Althusser, tjugoett, som en av de främsta antagits vid ENS. Kriget tillbringade han skyddad i ett tyskt fångläger. Hans största olycka vid krigsslutet var att han förlorat fem år i konkurrensen med jämnåriga studiekamrater, vilket enligt egen utsago medförde den första stora depressionen i hans liv.

Hélène Rytman var åtta år äldre, judinna med östeuropeiska rötter, kommunist och oförfärad motståndskämpe under hela kriget. Hon hade känt folk som Aragon, Camus och Eluard, arbetat på förlag och i filmproduktion, bland annat som assistent till Jean Renoir. Hennes självsvåld i förening med ett ovanligt vittomfattande kontaktnät gjorde emellertid att hon kom att misstänkas av folk i kommunistpartiet för att vara spion och sabotör, varför hon uteslöts.

Louis blev genast fascinerad av denna fantastiska kvinna, tuff som en karl, samtidigt urspårad, ensam, missbedömd. Hon sporrade honom att närma sig kommunismen och ett par år senare, när han blivit anställd vid ENS, gick han också in i partiet, Europas mest stalinistiska. Han tog till livsuppgift att stötta sin Hélène, bland annat i att hon skulle återupprättas hos partiet. Det lyckades aldrig. Hon kom att bli ett kors som han i trots mot världen bar under ideliga förödmjukelser.

Med tiden skulle han undra om han hade uppoffrat sig för en kvinna som fabulerat sitt förflutna. Han fick från välinformerade källor höra att hon aldrig varit med i partiet. Och det gick inte att uppbåda en enda person som kunde vittna för henne. Hélène skrev en bok om tiden i motståndsrörelsen som Camus refuserade. Hon hade också fört dagbok genom åren. Såväl bok som dagbok och troligen en del brev försvann. Moulier Boutang gissar att det skedde genom Althussers försorg. Fick dokumenten försvinna för att inte solka hennes bild, eller hans?

Hélène var den första kvinna som Louis låg med, vid det laget nästan trettio. Det var hon som tog initiativ, och hennes kroppsliga frimodighet skrämde honom. I självbiografin hävdar Althusser att han efter deras samlag sjönk ner i en depression som krävde ett tjugotal elchockbehandlingar för att hävas. Sambandet är knappast trovärdigt, enligt Moulier Boutang, men jag tror att det illustrerar en upplevelse hos Althusser. Han tycks alltid ha haft en rädsla att kvävas eller uppslukas av henne, vilken han motverkade genom att ständigt skapa en distans mellan dem, bland annat genom att notoriskt träffa andra kvinnor. De gifte sig sent och med tvekan, först fem år före mordet.

Althussers självbiografi, framhåller Moulier Boutang, är starkt subjektiv och pendlar mellan fantasi och verklighet. Althusser heroiserar Hélène och svärtar sig själv, som för att underbygga bilden av defekt jag och galet undermedvetet. Han tecknar sig som svårartat bipolär, konstant levande mellan depression vid självmordets rand och yrande mani, då han kunde göra tok som att försöka stjäla en atomubåt.

Sanningen är emellertid, klargör biografin, att han större delen av tiden skötte sitt arbete prudentligt, ja överambitiöst, utan att någon på ENS kände till hans depressioner. Dessa inföll när schemat tillät, särskilt vid konflikteliminerande tillfällen. Ett exempel är när studentrevolten 1968 vände upp och ner på Paris, i trots av kommunistpartiets fördömanden. Då lade Althusser in sig på psyket. I dag gissar jag att depressionerna skulle tillskrivas kastrationsångest pålagrad av överansträngning intill utbrändhet.

Ett intressant spår, verkningsfullt exploaterat av Althusser, leder till tiden före hans barndom. Det var Hélène som gav honom ett utkast till en transgenerationell psykoanalys, inspirerad av Jacques Lacan. I ett brev i juli 1964 tecknade hon hans släktträd, med mönster av en genomgående patriarkal autoritarianism som hos Louis föräldrar kom till egenartat uttryck. Louis blivande mor Lucienne Berger och hennes syster parades ihop med de två äldre sönerna i familjen Althusser, deras umgängesvänner. Luciennes tilltänkte hette Louis. De hade likheter som gav tycke, deras kommunikation låg på det själsliga och intellektuella planet, båda var troende katoliker, de pratade, läste och studerade, inriktade på lärarbanan. Louis siktade högst, på ENS.

Första världskriget kom emellan. Båda bröderna mobiliserades. En dag 1917 återvände Charles ensam på permission. Louis hade stupat. Charles erbjöd sig, i biblisk tradition, att överta broderns fästmö. Hon tackade ja, troligen pressad av familjerna. De gifte sig, hon bara arton, han tjugonio. Bröllopsnatten, i armarna på en berusad karl med sina erfarenheter från fältbordellerna, blev en chock för Lucienne som gav henne bestående avsmak för det kroppsliga och kom i vägen för kärlek till mannen. Han förvärrade saken genom att innan han återvände till fronten supa upp hennes besparingar och förbjuda henne att bli lärare.

Nio månader senare föddes deras son. Denne gavs den döde älskades namn, Louis. Gossen var som satt till världen med uppdraget att utgöra sin mors kärlekssubstitut och kompensera hennes olycka. Hans liv var intecknat av skuld och död. Barnet, pojken, mannen kom att bära på ett djupt, oförstått främlingskap. Med detta beträdde och fullkomnade han den döde Louis Althussers karriärväg: hängivet troende (Kyrkan sedermera uppgraderad till Partiet), ENS, lärare av karismatisk dignitet.

Redan namnet ”Louis”, skriver han, var ett upprepat emfatiskt klingande ”Le Oui” (Jaet…) till Det Gamla Huset – innebörden av det tyska namnet ”Althusser”. På insidan förblev han ofullgången, knappt ens en skugga. I Les faits (Fakta, ingår i L’avenir, ett första försök till självbiografi från 1976) leker han med att framkalla sig som en annan och lyckligare person vid namn ”Pierre Berger”. Dennes födelse skildras muntert och sagoaktigt.

Kvinnan, modern var den som hade fått honom att avstå eget liv. Olyckliga Hélène, som till utseendet var mycket lik Lucienne och vars karriär likaså uteblev, blev hennes ställföreträdare. Under Louis tillagsinställda kärlek grodde hat. Hans intellektuella rationalitet var tilltvingad, ständigt hotad av utbrott och dyster förtvivlan.

Althusser hade antagligen helst blivit konstnär och diktare. Han var en mycket skicklig tecknare och målade en del. I sina brev till Hélène briljerade han ofta med att skriva i olika kända författares stil. När han som Pierre Berger – konstruerat av sitt andra förnamn och moderns släktnamn – skrev det första, avbrutna självbiografiska utkastet, föreställde han sig enligt Moulier Boutang verket under diktaren Célines auspicier.

Kanske vann på ett sätt Hélène i självmordsutpressningen. Hon, den utmönstrade, fick lämna scenen, medan han, den store filosofen, hade att leva med skuld och skam som han med blandad lögn, fantasi och haltande sanning sökte hantera, ungefär som hon hade gjort, likaså utan att bli trodd.

Filosofen hade blivit stor på en teori om samhällsliv och historia som processer ”utan subjekt”. Senare skulle han komma att beundra Machiavelli mest bland tänkare: den för-nietzscheanske analytikern av stora mäns handlingskraft ohämmad av gängse moral. Jag undrar om Althussers galenskap och mord utgjorde hans uppror, hans alltför sena och perverterade tillgrepp av sin subjektivitet?

En dag 1986 ljöd bestämda steg i trapphuset på ENS. Sekretariatet fick ett oväntat besök. En äldre, alltjämt stilig herre med det grå håret på ända klev in och frågade med djup stämma var och när han skulle ge sin lektion.

– Lektion i vad, Monsieur Althusser?

Louis – eller var det Pierre? – vände och gick ut.

/Filosofisk tidskrift nr 4 2016

Litteratur

Althussser, Louis. 1992. L’avenir dure longtemps, suivi de Les Faits. Utgiven och med förord av Olivier Corpet och Yann Moulier Boutang. Ed. Stock/IMEC. Utvidgad pocketutgåva 1994. Ny utvidgad utgåva 2007, i pocket 2013.

Althussser, Louis. 2015. Des rêves d’angoisse sans fin. Récit de rêves (1941‐1967), suivi de Un meurtre à deux (1985). Utgiven och med förord av Olivier Corpet i samarbete med Yann Moulier Boutang. Ed. Grasset/IMEC.

Althussser, Louis. 1998. Lettres à Franca. Utgiven och med förord av Yann Moulier Boutang och François Matheron. Ed. Stock/IMEC.

Althussser, Louis. 2011. Lettres à Hélène. Utgiven av Olivier Corpet, förord av Bernard-Henri Lévy. Ed. Grasset/IMEC. Pocketutgåva 2013.

Althusser, Louis. 2009. Machiavel et nous. Utgiven av François Matheron, förord av Étienne Balibar. Ed. Tallandier.

Fjellström, Roger 1968. ”Althusser och kunskapsproduktionens teori”. Komma nr 3.

Fjellström, Roger 1968. ”Fransk marxism nu (1–2)”. Aftonbladet 23 och 24/7.

Moulier Boutang, Yann. 1992. Louis Althusser, une biographie. La formation du mythe, 1918‐1956. Ed. Grasset.

Om en förmöget oförmögen. Antonin Artaud

Antonin Artaud. Jag känner inte till någon annan diktare som har fått sitt genombrott via en refusering av sina dikter och en upprörd brevväxling med den refuserande redaktören, i vilken författaren förtvivlar över sin oförmåga att alls uttrycka sig.

Den som i dag går in i en välsorterad bokhandel i Saint-Germain kvarteren i Paris finner de brev som växlades mellan Artaud och Jaques Rivière bland den förres samlade verk i tjugosex volymer. Intill står en räcka biografier över honom. Här utgör Florence de Mèredieus drygt 1000-sidiga C’était Antonin Artaud (Detta var Antonin Artaud) en höjdpunkt.

Samlingen står under etiketten ”Poesi” och inte ”Psykiatri”, trots att författaren i sinnessjukvården diagnosticerades som lidande av (bland annat) ”graphorrhée”, ett sjukligt ordklottande. Flertalet av samtidens skrivare och läsare skulle nog uppfatta Artaud på samma sätt.

Han kom att tillbringa nio år på sinnessjukhus, död mindre än två år efter att han 1946 släpptes ut. Vid sin död var han endast femtiotvå, sliten, gammal. I dag betraktas Artaud som den franska poesins tragiske hjälte i 1900-talets sökande efter en litteraturens nollpunkt: nystart efter brott med litteraritetens och kulturlivets former. Han föregrep exempelvis performance som framställningsform.

Artaud föddes i Marseille 1896 som det första barnet i en välbeställd och gediget borgerlig köpmannafamilj. De närmare förhållandena i familjen har undgått levnadstecknarna. Allt verkar så välordnat, rent av välsignat präktigt. Gossen gavs mellannamnen Marie Joseph, man inkorporerade den heliga familjen i honom. Föräldrarna var ivriga katoliker, fadern därtill kung, hans namn var Antoine-Roi. Modern, Euphrasie, född Nalpas, var från Smyrna och vacker som en orientalisk drottning. Vid två veckor döptes Antonin in i kyrkan, men

Ni ska veta:

1^o att jag förnekar dopet,

2^o att jag aldrig förlåter kyrkan för att mot min vilja ha döpt mig.

Om jag inte vore annat än en enkel hedning kunde jag hoppa över saken och glömma men jag är en syfilisbesmittad.

Dopets vigvatten är en fet smet som spilldes över mig från himmelens höga höjd och avlånga håll.

För dopets vigvatten är en smet som den mörka själen, jag vill påstå som den obscena själen aldrig upphör att utstöta.

(I skiss för ”L’adresse au Pape” [Talet till Påven] från juli 1946; XXII, p. 424.)

Det fanns ett slags incestuös relation mellan föräldrarna, de var kusiner. Kyrkan i Smyrna, där bröllopet stod, tvangs utfärda ett intyg om undantag från förbudet mot blodsband mellan makar. Det är möjligt, för att inte säga troligt att Artaud ärvde syfilis från sina föräldrar och att den i så fall kom från fadern. Marseille hade som stor affärs- och hamnstad en omfattande prostitution genom vilken även syfilisen fick omfattning.

Att Artaud trodde på ärvd syfilis står klart, och tecken tyder på att han gav fadern skulden. I ett frågeformulär som Artaud besvarade inför en avgiftningskur 1932 berättar han om återkommande drömmar under drogpåverkan. Detaljerna varierade men formen var densamma, att han ligger till sängs men är vaken, avklädd, underligt naken, därigenom utsatt för faror vilka konkretiseras i form av fabelaktiga, närmast mytiska varelser. När dessa närmade sig kunde han finna att de var människor som långsamt dödade honom. I ett frågeformulär 1935 förtydligade han: ”Jag drömmer att jag är vaken, hopkrupen i fosterställning på min säng och att min far hotfullt kommer smygande.” (C’était Antonin Artaud, s. 533.)

Det finns uppgifter om ett positivt Wassermantest när Artaud var tjugo år gammal. Doktorn hade av olika tecknen på hans kropp tyckt sig ana syfilis. Ynglingen sattes genast i en behandling som vid denna tid byggde på kvicksilver och arsenik. Året efter gjordes ett nytt Wassermantest, denna gång med negativt resultat. Men syfilisbehandlingen fortsatte, även när Artaud några år senare kom till en psykiater i Paris. Var han inte sjuk innan så blev han det väl av ångesten och av de giftiga medicinerna.

Det finns också en bestickande text av Artauds mångårige vän och läkare René Allendy, L’essai sur la guérison (Essän om läkandet). I den figurerar en patient som uppvisar många av Artauds antagna eller verkliga drag: ärvd syfilis, narkomani med högt intag av opiater, lidande av huvudvärk och vandrande smärtor, till vilket periodvis kom inställd intellektuell förmåga. I texten beskrivs en framgångsrik behandling av patienten med homeopatiska mediciner.

Även Artaud uttryckte i olika sammanhang en uppskattning av örtmediciner. När dessa inte förslog vände han sig till undergörare och medier. Under en svårare krisperiod i början av 30-talet skrev Artaud till en helbrägdagörare som han mött i Berlin och bad om hjälp mot de tanke-, minnes- och perceptionsstörningar som han led av och antog var tecken på den progressiva dementia paralytica – resultatet av en syfilis som satt sig i centrala nervsystemet – som han länge känt av.

Som mycket ung visste Antonin naturligtvis ingenting om syfilis. I den mån sjukdomen existerade i familjen var det som ett spöke i garderoben som ingen låtsades om. Syfilis passade bra in i rollen, den kunde helt försvinna för en tid och sedan dyka upp igen, förvärrad och med nya symptom. En gissning är att inbillade och/eller verkliga symtom kom i samband med puberteten och tolkades av Antonin som Guds straff för onani.

Kön och sexualitet skulle i alla händelser livet igenom utgöra fokus för Artauds ångest, till den grad att han blev impotent, som Florence de Mèredieu förmodar och Anaïs Nin intygar.

*

Jag har uppehållit mig vid tanken på en ärvd syfilis för att denna ger större förståelse av Artauds livsbana.

Den tre år yngre systern Marie-Ange Rose (gift Malausséna), med ängel, jungfru Maria och ros i namnet, skildrade barndomens landskap som paradisiskt. ”Antonin ARTAUD hade en lycklig barndom och ungdom”, skrev hon. ”Som helt liten skuttade han glad runt i fantastiska trädgårdar; hos sina föräldrar i provencalska trädgårdar, hos sin mormor i Smyrna i orientaliska trädgårdar. Han fann överallt samma intensiva ljus, samma vita hus, samma musik av cikador och om kvällen syrsor.” (”Antonin Artaud”, s. 40.)

I detta paradis inträffar något oroande. När Antonin var mellan fyra och fem år föll han och slog i huvudet. Men han fick inte ont utan skrattade åt saken, för han hade börjat se dubbelt. På kvällen tillstötte huvudvärk. En doktor tillkallades och misstänkte början till hjärnhinneinflammation, som emellertid inte tycks ha utvecklats. Ändå växte faderns oro för sonens hälsa. Han skaffade hem ett nytt påfund, en maskin som alstrade statisk elektricitet via elektroder som fästes på barnets huvud.

Artaud skulle senare tala om detta som den första i den långa rad av elchockbehandlingar som han genomgick på sinnessjukhuset i Rodez. Proceduren upprepades när Antonin nitton år gammal kom under behandling av samtidens expert på behandlingen ifråga, Dr Grasset. Av dennes bok i ämnet framgår att behandlingen avsåg nervproblem, migrän, hysteri och allehanda smärttillstånd.

Fallet i den paradisiska trädgården tycks ha orsakat en panik i familjen som gjorde att Antonin aldrig kom ur känslan av att ha eller hotas av en allvarlig sjukdom och att han var i behov av kvalificerad behandling, utan att det närmare klargjordes för vad. Han blev ett nervöst, lätt irriterat, koleriskt barn. Kramper uppträdde i ansiktsmuskler och tunga, och periodvis stammade han svårt. I de tidiga tonåren växte allt detta till känslan att han var märkt av ett utanförskap.

Efter att hela vägen ha varit en nitisk katolik och en lika nitisk skolelev kollapsade till sist tonåringen, strax före studenten. Han klarade inte att gå upp i slutexamen. Ingen begrep varför. Familjen skickade honom till en av de många nervanstalter som hette vilohem och där de besuttna vilade och kurerade sig. Som han blivit en person som varken kunde studera eller arbeta, följdes denna vistelse av en lång rad andra på skilda vilohem i Frankrike, Tyskland och Schweiz, där nya doktorer och nya behandlingsmetoder prövades. Alla verkade lovande, men huvudvärken, smärtorna, depressionen kom tillbaka när han var hemma igen.

Och hem vände han. Artauds tillvaro bekostades av fadern, samtidigt som Artaud närde ett oidipalt hat till denne. Vilohemslivet pågick från arton till tjugotre års ålder. Som de Mèredieu påpekar, var Artaud under hela livet omhändertagen i någon form, av familjen, av sina doktorer, av konstnärliga supporters, särskilt kvinnliga sådana, och till sist av sinnessjukhuset. När han kom till Paris flyttade han helt enkelt in hos sin psykiater och dennes hustru, vilka vårdade honom som en son.

Efter faderns död 1924 flyttade modern till Paris, vilket medförde att Artaud under större delen av sin paristid kom att bo hos mamma. Hon betalade hyran, tvättade och lagade mat åt honom. I närheten fanns även hans syster och bror. Artauds stora mentala sammanbrott inträffade när han lämnade fäderneland och modershamn, när han gav sig ut i världen för att söka kulturens ursprung och sin själs rötter.

Hur van han var att leva på andra illustreras av den skicklighet med vilken Artaud under ett halvår viggade pengar från olika håll för sin första stora resa, den till Mexiko. Han utnyttjade de goda diplomatiska förbindelser som hans förläggare Gaston Gallimard hade, och han uppvaktade nyckelpersoner på utbildningsministeriet. Motivet för resan, förklarade han, var att informera om och sprida den franska kulturen.

Artauds levnadskonst kunde också illustreras med en historia av den kubanske författaren Alejo Carpentier, fripassagerare i kollegan Robert Desnos hytt på en tillbakaresa från Havanna 1930. Carpentier, alltid stadd vid mager kassa, brukade äta på en enkel restaurang i Montparnasse. Där dök då och då Artaud upp, och när han fick se Carpentier gick han genast fram till dennes bord och frågade, som det naturligaste i världen, en enda sak: ”Får jag äta?” Och, säger Carpentier, det fick han naturligtvis. (Artaud vivant, s. 256.)

Detta ogenerade herrskapsdrag hos Artaud samexisterade med dragen av en sjuk, misslyckad, livsoduglig. Skådespelaren Jean-Louis Barrault, som kände Artaud väl, beskriver denna dubbelhet: ”Så länge han hade sin klarhet var han fantastisk. Furstlig. Överdådig i sina visioner, dråplig i sina utspel. Hela han var genomsyrad av humor.” Men när Artaud var sjuk eller drogpåverkad framträdde en annan: ”Plågsam. Svår att uthärda. Själva hans röst förändrades. Och allt i honom tycktes gnissla.” (Souvenir, s. 102f.)

Droger kom tidigt in i Artauds liv och blev kvar för gott, omväxlande med korta försök till avgiftning. I början var det laudanum, en tinktur av opium löst i etanol med tillsats av kryddnejlika, saffran och kanel som hans läkare förskrev mot smärtor. Senare blev det rent opium, morfin, heroin, kokain, i tilltagande doser. Artauds vakna tid var ofta en kamp för att skaffa pengar till droger. Det stora sammanbrottet i samband med resorna i mitten av 30-talet har delvis att göra med att Artaud då fann sig stå utan sina tillflöden av kvinnliga omsorger, pengar och droger.

*

Men framgångarna var begränsade. Kollegor och publik fann Artauds texter och framträdanden märkliga, som besatta, ibland mer hysteriska än intressanta. Producenter, regissörer och skådespelare tyckte att han var besvärlig att samarbeta med. Somliga kritiker sågade honom i småbitar. Följden blev att finansiärer tvekade om att satsa pengar på hans projekt.

Till detta kom Artauds problem med surrealistgruppen. I denna upptogs han 1924. I gruppen var ”borgarnas” dubier om Artaud meriterande. Redan efter ett år insattes han i Surrealistcentralen och gavs rollen som ledare för dess forskningsavdelning, med stort inflytande på gruppens tidskrift La révolution surréaliste.

Efter två år skar det sig, och Artaud blev brutalt utesluten. Man sökte helt enkelt olika saker. André Bretons grupp drogs till revolutionär politik, förknippad med kommunistpartiets aktiviteter. Och man vill befria sexualiteten, vilken Artaud var fiende till. Artaud drogs till utforskandet av konstens och existensens källor, han längtade efter själ, mystik, metafysik och såg för sig en revolution på den fronten.

Under 20-talets första år gjorde Artaud, utan skådespelarutbildning eller andra speciella meriter, ett förbluffande snabbt och framgångsrikt inträde i Paris värld av teater, film, konst och poesi. I början var det som skådespelare i små roller, sedan som teaterkritiker, vidare som regissör, scenograf, kostymör och ljussättare, slutligen teaterförfattare och delägare i en teater utan egen scen.

Senare skulle Artaud finna en gestaltning av sin spöklika uppväxt i Strindbergs pjäs Spöksonaten. Han sökte möjligheter att sätta upp den på en scen, utan att lyckas. Den sene Strindberg hörde till Artauds favoriter bland tidens dramatiker.

Tanken att han kom av en incestuös relation närmade Artaud till den senromerske kejsaren Héliogabalus, med vilken han dess-utom delade namnet Antonin. 1934 ägnade Artaud den tonårige lastbare och tidigt mördade kejsaren en stark och blodig text: Heliogabalus, eller den krönte Anarkisten. Den har kallats hans mest revolutionära verk, och var Artauds främsta försök att i skrift åstadkomma den grymhetens teater som han dittills mest teoretiserat om.

Men framgångarna var begränsade. Kollegor och publik fann Artauds texter och framträdanden märkliga, som besatta, ibland mer hysteriska än intressanta. Producenter, regissörer och skådespelare tyckte att han var besvärlig att samarbeta med. Somliga kritiker sågade honom i småbitar. Följden blev att finansiärer tvekade om att satsa pengar på hans projekt.

Till detta kom Artauds problem med surrealistgruppen. I denna upptogs han 1924. I gruppen var ”borgarnas” dubier om Artaud meriterande. Redan efter ett år insattes han i Surrealistcentralen och gavs rollen som ledare för dess forskningsavdelning, med stort inflytande på gruppens tidskrift La révolution surréaliste.

Efter två år skar det sig, och Artaud blev brutalt utesluten. Man sökte helt enkelt olika saker. André Bretons grupp drogs till revolutionär politik, förknippad med kommunistpartiets aktiviteter. Och man ville befria sexualiteten, till vilken Artaud var fiende. Artaud drogs till utforskandet av konstens och existensens källor, han längtade efter själ, mystik, metafysik och såg för sig en revolution på den fronten.

Artauds projekt att omstöpa teatern höll just en sådan revolution i utsikt. Målet var helandet av en dekadent tidsepok, avskuren sina rötter. För att åstadkomma detta behövde publiken och aktörerna med alla medel skakas på djupet och få det undermedvetna att framträda. ”En teater nära jorden och materien där ordens knippen blir till varelser som brister ut i gråt!” Den egentliga scenen var människans kropp och själ. Hennes förvandling var av närmast alkemistiskt slag. Teater utgjorde en medicinmannakonst. (C’était, s. 330.)

Tills vidare behövdes scentiljor. De konkreta uttrycken för de nya tankarna gavs först via Théâtre Alfred Jarry, som Artaud bildade 1926 i samarbete med Roger Vitrac och Robert Aron, alla tre tidigare surrealister. Deras uppsättningar blev kortlivade och svikna av publiken, men mötte även entusiasm hos några kritiker. Till de korta livslängderna bidrog att surrealistgruppen regelbundet infann sig och ställde till kaos, skrek och buade.

Hur det kunde gå till framgår av Artauds uppsättning 1928 av Strindbergs Ett drömspel. Till premiären inbjöds Paris kulturella elit plus gräddan av dess svenskkoloni, med tillrest press från Göteborg och Stockholm. 150 parkettplatser reserverades för svenskarna. När salongen började fyllas upptäckte arrangörerna att placeringarna ändrats. Parkettfolkets biljetter gällde för översta hyllan, Breton med mobiliserat gäng intog parketten. Förnärmade bröt de flesta av de fina gästerna upp. Bretonvännerna skrek anklagelser som att Théâtre Alfred Jarry var köpt av de svenska kapitalisterna. Artaud gick ut på scenen och förklarade att ”Strindberg var en upprorsman som avskydde alla fosterland, och mest av allt sitt svenska!”

Trots bråket lyckades man genomföra föreställningen, som blev en kritikersuccé. ”Herr Artauds framgång låg i att han på scenen lyckades åstadkomma den surrealistiska atmosfär som Strindbergs verk kräver och han uppnådde detta genom en mycket samtida poetiska gestaltning av verkligheten”, skrev en kritiker.

Inför den andra spelkvällen utfärdade den förmodligen avundsjuke Breton spelförbud, han sökte upp Artaud hemma och förklarade att föreställningen skulle stoppas med alla medel. På inrådan av vänner kontaktade Artaud polisen. När Breton med sällskap dök upp på kvällen utbröt kaos och slagsmål. Aron skrek till Breton: ”Du är bara en salongsrevolutionär!” Polisen grep in i bataljen, men kom av sig när Artaud från scenen ropade:

– Théâtre Alfred Jarry tillkännager härmed att den hatar polisen mer än någon annan!

Förvirringen var fullständig. (C’était, s. 383-86.)

Ett år senare var teatern nedlagd, och Artaud gick in i 30-talet med depression, penningproblem och svårigheter att åstadkomma teater. I stället skrev han essäer, brev och manifest som han ofta lyckades få publicerade. På hösten 1932 utkom ett manifest om behovet av grymhetens teater. En Théâtre de la Cruauté grundades också av Artaud samt några vänner, men teatern saknade medel. För att försörja sig åtog sig Artaud att hålla föredrag om lite av varje. Dessa kunde bli grymma, ett av de grymmare var ”Teatern och pesten” på Sorbonne i april 1933.

På podiet i hörsalen satt Artaud med sin vän och läkare Dr Allendy. Aftonen började med några korta inledningar i vanlig ordning. Snart övergick Artaud utan förklaring till att återge ångesten och smärtan hos den pestsmittade. Anaïs Nin har i sin dagbok skildrat tillfället:

Hans ansikte krampade konvulsiviskt av ångest, håret var blött av svett. Ögonen spärrades upp, musklerna spändes, hans fingrar kämpade för att bevara sin böjlighet. Han fick oss att känna den torra, brännheta strupen, känna plågan, febern, elden i inälvorna. Det var tortyr. Han vrålade, han spelade fram sin död, sin egen korsfästelse.

Publiken var först förbluffad, sedan började man skratta, folk lämnade salen under burop och visslingar. Nin var skakad efteråt. ”Vilken brutalitet, vilket fulhet hos publiken!” Artaud var rasande, sårad och mer besviken än han ville tillstå. ”Han saknar förfärligt självförtroende”, skrev hon i dagboken. ”Han tror alltid att andra inte vill veta av honom, att han stör mig när han besöker mig. Han rörs av mitt intresse.” (Journal 1931-34, s. 277 & 302.)

Gradvis försämrades Artauds förmåga att skilja mellan verkligt och spelat, undergrävd av långvarigt drogbruk, vandrande smärtor och bestående misslyckanden. Han sökte sig till spåkvinnor, astrologer, tarospecialister, esoteriska mystiker, och läste själv tecken i allt för att få svar på sin plågsamma utvaldhet.

*

Det som sker är att Artaud, likt mytens Wu Tao-tzu, glider in i sitt konstverk och sedan inte kommer tillbaka, åtminstone inte som densamme. I Wu Tao-tzus fall framstår försvinnandet som lyckligt, i Artauds fall som motsatsen. Det ser ut att han arbetar fram sin symboliska korsfästelse, vilken han genom pilgrims-resor finner vara förbunden med sin själs rötter.

Den första resan går till Mexiko och varar i tio månader. Trots att Artaud utverkat ekonomiskt stöd från olika håll kom han i land på andra sidan Atlanten med bara några hundra på fickan. Utifrån sett blev uppehållet i Mexiko ett ständigt jagande efter pengar och droger, där författare som Artaud mötte senare vittnar om en mager, härjad karl som levde i slummen och tillbringade nätterna i obskyra kvarter. Inifrån Artaud sett tog han sig mirakulöst fram till det som återstår av den mänskliga kulturens källor, vilka han fann bland indianerna i Tarahumaras avlägsna bergstrakt. Där invigdes han med hjälp av peyote i deras hemligheter.

Ingen vet om Artaud fantiserar eller om han verkligen upptogs bland indianerna. Den skildring han senare gav har starka drag av diktning, där indiankulturen smälter samman med platonsk metafysik, urkristen mytologi om tre heliga konungar, föreställningar om ett försvunnet Atlantis, och esoterisk mystik så som den utlagts av samtida författare som René Guénon och Jacques Maritain.

Sitt möte med ursprunget upplevde hur som helst Artaud som ett identitetsskifte, där han blev av med sin gamla gestalt. Återkommen till Paris instruerade han därför sin vän och förläggare Jean Paulhan att avlägsna hans namn från framsidan av de skrifter av honom som var under utgivning. Det skulle ersättas av tre stjärnor. Så skedde också. I några sammanhang behöll han tills vidare det gamla namnet. Han tyckte sig vitaliserad, förnyad. Andra såg honom annorlunda. Anaïs Nin beskrev honom i sin dagbok som ”åldrad, nerknarkad”.

Bristen på scener gjorde att Artaud, i enlighet med sin tanke att spränga gränsen mellan liv och teater, gick över till att teatralisera sina möten med människor, att spela för folk på gatan eller t.o.m. ensam bland husruiner. Hans framträdanden blev allt märkligare. I Bryssel i maj 1937 skulle Artaud hålla ett föredrag med titeln ”Om Paris sönderfall”. Den föredragshållare som publiken fick möta var en rasande som föreföll vara i trans, skrev Robert Poulet, initiativtagare till föredraget. Enligt ett vittne beträdde Artaud talarstolen och förklarade oberört: ”Eftersom jag tappat mina anteckningar ska jag berätta för er om masturberingens verkan på jesuitfäder.” Men det blev inte vad som följde. ”Med blottade ögonvitor, krampande käke och armar skakande som av elektriska stötar berättade han med vulkanisk våldsamhet om sin mexikanska resa”, skriver Poulet (La lanterne magique, s. 259.)

Föreställningen bröts ideligen av långa tystnader. Plötsligt kunde en viss fras komma för Artaud, som när han tänkte på en indian som han mött i bergen, och för publiken framträdde då ”en röd demon som rörde sig majestätiskt och i sin gång drog med sig hela det snurrande klotet, all markens hetta. Ovanför hans lysande hjässa svävade solens gudar.” Återvänd till föreläsningssalen ropade Artaud med skälvande stämma ”Vad säger, ja vad säger att jag alltjämt är i livet?” Därpå lämnade han lokalen.

En följande resa, nu till Irland, skulle fullborda Artauds initiering. Han följde den Osynliges direktiv. I sin hand hade han den återfunna heliga stav som tillhört Irlands nationalhelgon, Sankt Patrick, som på 400-talet kristnade landet. Staven såg Artaud hos en vän som fått den av en surrealistisk målare, vilken i sin tur funnit den på en loppmarknad. Den stålskodda, vackert skulpterade staven med inristade underliga tecken var, tillsammans med ett litet och likaledes symbolbemängt svärd, ungefär vad Artaud hade av tillgångar på denna resa, som var mindre förberedd än den förra.

Den Osynlige lät emellertid bli att betala hans mat och husrum, trots att Artauds väg följde vad som förmodades vara Sankt Patricks frälsarstråt och förde Artaud till de keltiska lämningarna på Aranöarna, där han skulle finna den slutgiltigt transformerande Graal.

Trots att Artaud tvangs att smita från sina räkningar tog han på återvägen i Dublin in på ett av de största hotellen. Innan polisen grep honom och satte honom i finkan hann Artaud besöka katedralen, där han återknöt till sin barnatro, tog nattvarden och biktade sig.

I vykorten hem till mamma och syster använde han alltjämt sitt smeknamn, Nanaqui, men för den franska ambassadens representant uppgav han sig vara en viss Antonéo Arlaud Arlanopoulos, född i Smyrna 1904, grekisk medborgare men tillfälligt bosatt i Paris.

Mannen sattes på en fraktbåt till Le Havre. Vid framkomsten, den 30 september 1937, omhändertogs han av den allmänna sjukvården, avdelningen för psykfall, och inledde därmed en utdragen turné mellan Frankrikes sinnessjukhus.

*

Antonin Artaud hade nu upphört att existera, dött, transformerats till en Annan. För världen en främling – un aliéné, som en sinnessjuk kallas i Frankrike – men för sig själv en magisk, gestaltskiftande varelse. Han var Världens herre som drog i alla trådar, Gud som skulle verkställa den i Bibeln förutskickade Apokalypsen: Paris, Frankrike, hela världen måste förstöras, mänskligheten skulle gå under! Han var Farao Ramses II och Kejsare Napoleon som ledde de gudomliga arméerna, men var också Jesus Kristus som mindes sin korsfästelse och samtidigt på magisk väg i sitt ställe skickade en viss Antonin Artaud att hänga på korset.

Mor och syster hade han inte längre, men mottog nådigt deras matpaket. De förgivna vännerna tog han inte heller emot: de var demoner, kloner eller demoniska dubbelgångare, men han skrev brev till somliga och bad dem komma till honom med opium och heroin. Efter några år började han underteckna sina brev med ”Antonin Nalpas”, familjenamnet på mödernet.

Artaud levde i en egen, kalejdoskopisk värld där bitar av myter, katolicism, metafysik tumlade runt med stycken av sinnessjukhusens tillvaro, med fragment av barndom, släkt-historier, böcker, samtidspolitik och teaterprojekt och så vidare. utan riktig ordning i tiden och rummet, tillfälligt sammanförda i ockulta länkar, ofta med skrämmande innebörd.

När elchockbehandling introducerades i Frankrike omkring 1942 hörde Artaud till de första försökspersonerna; han genom-gick ett femtiotal behandlingar. Dessa medförde spänningslindring men åstadkom samtidigt regressioner och upplösta mentala barriärer, vilket gav spelrum åt det mentala kalejdoskopet. Artauds läkare medgav så småningom att elchockerna inte förbättrat hans psykiska tillstånd.

Hans tid på sinnessjukhus sammanfaller i huvudsak med andra världskriget, en svår tid för hela nationen. Sinnessjukhusen drabbades av kraftiga nedskärningar avseende både medel och personal. Det ledde till mindre och sämre mat på anstalterna, liksom dåligt uppvärmda salar och brist på kläder.

Man beräknar att 40 000 interner på franska sinnessjukhus dog av svält och umbäranden under tiden 1940-44 (se L’extermination douce). Artaud tacklade av, tappade sina tänder, en tid vägde han bara drygt 50 kg. Hans räddning blev att vänner såg till att han i början av 1943 förflyttades till Rodez i södra Frankrike, Vichy-zonen.

Överläkaren i Rodez var en kultiverad man, intresserad av konst, litteratur, surrealism. Artaud tilldelades ett eget rum, fick bättre kost, promenader i parken och obegränsat med material för att teckna och skriva. Detta bidrog till att han kom att utveckla ett betydande verk som i dag fyller flera volymer av Artauds samlade verk. I Paris publicerades både äldre texter och texter som Artaud skickade från Rodez.

Allt fler i huvudstaden blev medvetna om poetens öde och engagerade sig för att han skulle släppas ut från anstalten. Så sker till sist i maj 1946.

Artauds egen längtan stod till lugnet och ron på en mindre ort vid Medelhavet, i Antibes eller Menton. Men vänner önskade ha honom i huvudstaden, och Artaud hade troligen en egen dragning tillbaka. Han ville äntligen segra i Paris innan staden och hela mänskligheten gick under; kanske skulle han dessförinnan hinna frälsa ett och annat gott hjärta.

Paris litterära och konstnärliga elit slöt den förlorade sonen till sitt bröst. En stor auktion på originalmanuskript och bildverk av de mest namnkunniga kollegorna hölls. Det inbringade pengar nog för att inkvartera Artaud på en privatklinik i Ivry i stadens utkant och att hålla honom vid kassa. Man arrangerade även en uppläsningsafton med insamling, öppnad av Artauds gamle ärkefiende/ärkevän André Breton. Under kvällen blandades hyllningar till Artaud med läsningar ur hans verk. Artaud själv hölls för säkerhets skull borta från evenemanget.

En höjdpunkt var en tête à tête med den sinnessjuke poeten på Théâtre Le Vieux Colombier i hjärtat av Saint-Germain kvarteren. Den ägde rum den 13 januari 1947. Förväntningarna var stora, salongen överfylld, folk stod i alla gångar; ”hela Paris” hade infunnit sig.

Åsikterna var delade och stämningen laddad. Artaud var livrädd inför kvällen. Hans nära vänner var oroliga för honom. Andra, som André Gide, bespetsade sig på något extraordinärt gripande. Åter andra, som Breton, tyckte att det hela luktade gamla tiders marknadsspektakel med sinnessjuka. Alla fick sina förväntningar uppfyllda, kvällen blev mytisk, skildrad av många och på olika sätt.

Evenemanget pågick i nära tre timmar. Artaud läste först ett antal nyskrivna texter, med en artikulation som var hackig och rymde pauser som avlöstes av utbrott och grimaser, en säregen blandning av ”autenticitet och förkonstling” som Gide beskrev det.

Efter en mellanakt återkom Artaud, antagligen ytterligare drogpåverkad och med sämre själv kontroll. Han tappade sina glasögon, hans textblad for ut över golvet, Artaud ner på knä för att samla ihop dem. En lång tystnad. Gide äntrade scenen för att kyssa honom. Upprest ville Artaud inte läsa mer utan började berätta, ropa och sjunga om sina initierande resor, det skändliga intaget av honom på sinnessjukhus, elchockbehandlingarna, sin korsfästelse, jordens undergång, dubbelgångarna… (C’était, s. 939-42.)

”Man säger att publiken var skakad, men det är inte tillräckligt starkt. Folk satt som trollbundna, skräckslagna, de hade aldrig bevittnat något liknande!” berättade Henri Michaux. ”Förskräckligt, det var förskräckligt det hela – men det gjorde ett outplånligt intryck på mig. Han var i en annan värld, avskuren… Ändå ska han dagen efter ha frågat: – Jag gjorde intryck i går, va?” (Se Michaux, s. 82.)

Också ett slags grymhetens teater.

Men utan helande.

*

Artaud fick knappt 22 månader i Paris. Under denna tid tilltog hans drogbruk, hälsan försämrades och han åldrades snabbt. Samtidigt utvecklade han en febril aktivitet med skrivande och tecknande, Artaud höll föredrag, gjorde radioframträdanden, visade sina teckningar på ett galleri, publicerade sig i tidskrifter och böcker, träffade mycket folk.

Egendomligt nog åstadkom han under denna tid, då han ovanpå allt annat led av en inoperabel cancer, flera av sina bästa bild- och ordverk, enligt många bedömare: en serie porträtt samt långdikterna Le retour d’Artaud le Mômo (Återkomsten av ungen/mumien Artaud), Ci-gît (Här vilar) och Van Gogh le suicidé de la société (Van Gogh, självmördad av samhället).

En skildring av perioden finns i den förhoppningsfulle unge poeten och Artaudbeundraren Jacques Prevels En compagnie d’Antonin Artaud. Som Artauds nära nog dagliga sällskap och droglangare i Paris fick han stor inblick dennes vardag av ångest, plågor och utbrott omväxlande med lugna stunder. Artaud höll Prevel bunden till sig med fickpengar, dedicerade böcker och teckningar, men framför allt med löften om att främja Prevels litterära bana, varvade med obarmhärtiga lektioner i diktskrivande.

Artaud underströk att ett villkor för allt var att den gifte Prevel avstod från könsakter. Droger hade han själv alltid tagit enbart för att eliminera sexualiteten. Samtidigt berättade Artaud hur han ideligen attackerades av folkmassor som masturberade över honom eller sög av hans kön. ”Jag angriper dem med min pust, inte hur som helst utan styrd mot dessa beslutsamma varelser som suger i sig min säd för att de tycker om den. Drabbade faller de till marken som flugor.” Det fanns 7-800 miljoner varelser att ta kål på, ansåg han. ”Vad är väl det om man betänker de 3-4 miljarder som lever på jorden.” (En compagnie, s. 160 & 191.)

Den 4 mars 1948 dör Artaud ensam i sitt rum i Ivry.

Kvällen innan hade han skrivit sitt testamente, korrekt under-tecknat ”Antonin Artaud”. Hans syster kom på besök. Kunde hon ta hand om hans papper och pass? Han hade en flaska kloralhydrat – knock-out drogen till sömnmedel – från vilken han hällde upp en matsked, blandade ut i vatten och drack, med orden: ”Du ser, bara lite till och jag skulle sluta i hjärtstillestånd och blodpropp.” (Fous d’Artaud, s. 125.)

Morgonen därpå fann man honom sittande livlös vid fotändan av sin säng mitt i rummet. Intill låg kloralflaskan, tom. I handen höll Artaud sin ena sko, som för att in i det sista värja sin själ mot hotande demoner.

Den andra skon hade den Osynlige tagit hand om.

Vad är det, att dö,

Det är att dra sig undan seendet, hörandet, tänkandet,

kännandet, undan att framträda, att begära, att andas, att undertänka, att inkompensera, tappa in, smälta ner.

(Œuvres XVI, s. 29)

/Divan, tidskrift för psykoanalys och kultur nr 1-2 2016

 

Referenser

Allendy, René 1934. L’essai sur la guérison, Denoël et Steele.

Artaud, Antonin 1970-1980. Œuvres complètes I-XXVI, éd. Paule Thévenin, Gallimard.

Barrault, Jean-Louis 1972. Souvenirs pour demain, Éditions du Seuil.

Carpentier, Alejo 1980. ”L’Artaud que j’ai connu, des expériences de la radio au voyage au Mexique”, i Odette & Alain Virmaux (red.) Artaud vivant, Nouvelles Éditions Oswald.

Fjellström, Roger 1986. ”Rendez-vous Henri Michaux”, i R. Fjellström (red.) Se Michaux, OrdStröm.

Lafont, Max 2000. L’extermination douce, Éditions Le Bord d’Eau. Nyutgåva.

Lotringer, Sylvère 2003. Fous d’Artaud, Sens & Tonka.

Malausséna, Marie-Ange 1953. ”Antonin Artaud”, i La Revue Théâtrale No 23, Bordas.

de Mèredieu, Florence 2006. C’était Antonin Artaud, Fayard.

Mordillat, Gérard & Prieur, Jérôme 1993. La véritable histoire d’Artaud le Mômo, dokumentärfilm i två delar (tillgängliga på YouTube).

Nin, Anaïs 1969. Journal 1931-34, Stock.

Poulet, Robert 1956. La lanterne magique, Nouvelles Éditions Debresse.

Prevel, Jaques 1994. En compagnie d’Antonin Artaud. Flammarion. Nya, utökade utgåvan av Gérard Mordillat & Jérôme Prieur. Första utgåva 1974. En spelfilm av Mordillat & Prieur finns med samma namn, 1993.

 

Eventet Eichmann och Amaleks ande

Samma natt som Adolf Eichmann hängdes den 31 maj 1962 brändes hans kropp. Urnan med hans aska fördes till internationellt vatten och spreds i nattmörkret. Det skulle inte finnas någon minnesplats dit människor kunde komma och tänka på honom.

När vi drygt femtio år senare blickar tillbaka ser vi att en minnesplats för Eichmann ändå har skapats, i ord och bild, genom skildringar, analyser och diskussioner. Ett exempel är det museum för Eichmannrättegången som i april förra året invigdes utanför Jerusalem.

Här finns en likhet med Nürnbergrättegångarna, som 2010 gavs minnesplats i stadens tingshus. Annars är skillnaderna betydande. I Nürnberg, i synnerhet den första rättegången, rannsakades och dömdes de som man hade fått tag i av Nazi-Tysklands högsta beslutsfattare. Det blev ett kollektiv av påtagligt otäcka ogärningsmän framför domarskranket.

I Jerusalem stod en enda person till ansvar för århundrades folkmord, vilket i Nürnberg inte hade skilts ut från krigsbrott och förbrytelser mot mänskligheten. Eichmann, som i SS-karriären bara nådde motsvarigheten till överste, var inte en högste beslutsfattare. Och mannen själv, en stillsamt levande familjeman med fyra barn, var heller inte påfallande otäck.

I sitt storverk Eichmann before Jerusalem. The Unexamined Life of a Mass Murderer (2014) berättar Bettina Stangneth att de som hade ansvar för bevakningen av Eichmann i en lägenhet i Buenos Aires veckorna innan han smugglades till Israel kände sig tvungna att skifta vaktpersonal. Det var en säkerhetsrisk att de israeler som kom nära Eichmann började hysa medkänsla för denne ängslige, foglige man.

Något liknande drabbade senare vaktpersonal, en präst och andra som träffade Eichmann vid tiden för rättegången och efteråt – till och med bödeln som under sex månader före avrättningen var hans vakt.

Frågorna kring Eichmanns person, hans skuld i Förintelsen och det korrekta i rättegången har inte tystnat, tvärtom. Nu i vår utkom Le Moment Eichmann (ung. Eventet Eichmann), en volym med artiklar från den första forskningskonferens som i Frankrike ägnats Eichmannrättegången. Medan Stangneth i Eichmann before Jerusalem intresserar sig för personens karaktär och öde, behandlar antologin mediernas skiftande reception under och efter rättegången.

Det som alltjämt saknas är ett lika gediget arbete som behandlar själva rättegången. I sin fylliga inledning skisserar emellertid redaktörerna för Le Moment Eichmann, Sylvie Lindeperg och Annette Wieviorka, temana för ett sådant. Dessa belyses också i en entimmes dokumentärfilm från 2014 om Eichmann och rättegången, Une exécution en question (En ifrågasatt avrättning). Den sändes i fransk TV i samband med att boken kom ut, och följdes upp av ett studiosamtal.

I samband med Nürnbergrättegången klassade de allierade honom inte som en av de ”stora” förbrytarna. När Eichmann greps i Argentina var han inte en för allmänheten känd person, men han var välkänd i SS-miljön och bland judar, i synnerhet de som haft med honom att göra i Berlin, Wien, Prag, Budapest och Teresienstadt.

Vägen till rättegången i Jerusalem var förvånansvärt lång och krokig. Den började med en blind man, Lothar Hermann, som hade suttit i Dachau och sedan emigrerat till Argentina. Han hade en dotter som en tid sällskapade med en yngling som hette Eichmann och hade en pappa i huset som kallade sig Ricardo Klement. Det klickade till hos Herrmann som tipsade Fritz Bauer, åklagare i Hessen likaså med en bakgrund som intern i ett koncentrationsläger och därefter landsflykt, bland annat i Sverige.

Bauer var osäker på de tyska myndigheternas intresse av att lagföra Eichmann men säker på att en begäran om utlämning skulle göra att Eichmann varskoddes av den nazivänliga ambassaden i Buenos Aires och försvann. Bauer kontaktade Israel om att ta Eichmann. Men israelerna var inte angelägna. Under drygt två års tid skedde inget avgörande, trots informationen. Staten Israel som vid denna tid ”önskade vända ryggen till det förflutna intresserade sig aldrig för att jaga gamla nazister”, som Lindeperg och Wieviorka skriver.

Efter ett besök av Bauer i Jerusalem förändrades emellertid läget och den 11 maj 1960 greps Eichmann. Premiärminister Ben Gurion försökte först förmå Tyskland att ta över, men förgäves. Den 23 maj offentliggjordes Eichmanns närvaro i Jerusalem och den förestående rättegången.

Det som enligt Lindeperg och Wieviorka hade fått den israeliska ledningen att ändra sig var tanken på det pedagogiska och politiska värdet av en rättegång, möjligheten att för judar i och utanför Israel, särskilt för de unga, skapa en sammansvetsande nationalhistoria.

Man åberopade en israelisk lag från 1950 ”för dömande av nazister och deras kollaboratörer”. Den byggde på internationell lag så som denna formats efter Nürnbergrättegången. Med undantag av Eichmann kom den att rikta sig mot judiska kollaboratörer. Ett fyrtiotal rättegångar hade hållits mot medlemmar av juderåd, gettonas judepolis liksom kapos och andra som ingått i lägrens makthierarki. Den israeliska staten var emot dödsstraff, men gjorde undantag för förräderi i krigstid och brott mot ovannämnda lag. Eichmann var den ende som dömdes till döden.

Det som skulle spelas upp i rättssalen var enlig åklagaren Gideon Hausner ”berättelsen i eldskrift om en nationell katastrof”. Det innebar att vittnesmålen skulle måla bredden och djupet av Förintelsen snarare än bevisa Eichmanns andel av förövarnas skuld. Åklagarens vittnen av överlevande vaskades fram från de 1700 vittnesbörd som deponerats hos Yad Vashem, centret för dokumentation och information om Förintelsen, grundat 1953.

De direkta vittnesmålen mot Eichmann kom huvudsakligen från två av hans tidigare medarbetare, Dieter Wisliceny och Wilhelm Höttl, vilka redan i samband med Nürnbergrättegången hade lättat sin skuldbörda med hänvisning till den frånvarande Eichmann.

Efter Nürnberg utlämnades Wisliceny till Tjeckoslovakien, där han hängdes 1948. Höttl fick ett annat öde. Han hade samma grad i SS som Eichmann och liksom denne hade han en chefsfunktion inom RSHA, centralkontoret för rikets säkerhet. Inför deportationen av Ungerns judar var både Höttl och Eichmann stationerade i Budapest. Men efter krigsslutet togs han över och beskyddades av den amerikanska arméns Counter Intelligence Corps.

I Jerusalem ansågs särskilt Höttls vittnesmål vara diskrediterande för Eichmann. Underrättelseofficeren, berättar Julie Maeck i sitt antologibidrag, sade sig inte ha känt till omfattningen av judemorden förrän kollegan i Budapest 1944 skrytsamt upplyste honom. Som åklagarvittne ifrågasattes inte Höttls utsagor och hans roll exempelvis i Budapest mörkades. Han kom aldrig att straffas för något.

Höttls vittnesmål var skriftligt. Den proceduren gällde även de vittnen som försvaret inkallade. Domstolen ville inte ha dessa personer i rättssalen, som var en omsorgsfullt riggad spelplats för nationaldramat inför 750 åskådare på parkett och balkong, med c:a hälften av platserna reserverade för journalister från hela världen. Allas blickar skulle skärskåda den anklagade i glasbur medan sinnena rördes av de överlevandes vittnesmål. Rättegången filmades i dess helhet. I anslutning till rättssalen fanns en stort och välutrustat pressrum.

Den utan jämförelse viktigaste reportern på plats var Hanna Arendt. Hon var där för ett reportage i The New Yorker, vilket snart blev till flera och något år senare växte till den inflytelserika boken Eichmann in Jerusalem. Arendt och hennes bok utsätts i antologin för en kritisk granskning av Michelle-Irène Brudny som torde skaka filosofens beundrare.

Arendts uttalade metodologi var historikerns, en som noga skiljer förstahands- från andrahandsuppgifter och grundar sin behandling av föremålet för studien på de förra. Men i verkligheten hanterade Arendt sina källor med lätt och förströdd hand.

Ända till slutet av juni 1961 tilläts Eichmann bara att yttra sig i ringa omfattning och att svara på mindre viktiga frågor. Det stärkte bilden av honom som obetydlig tjänsteman. När sedan Eichmann förhördes av sin tyske advokat Servatius liksom av åklagare Hausner framträdde en annan personlighet, skarp, kraftfull och stridbar. Vid den tiden hade Arendt rest hem. Hennes vistelse i Jerusalem var betydligt kortare än vad hon påstår i sin publicerade brevväxling med Karl Jaspers; enligt hennes pass var hon på plats från 9 april till 6 maj, sedan från 17 till 23 juni.

Arendt tycks inte ha varit intresserad av att observera Eichmann. Hennes bild av en komiskt obetydlig Eichmann – Arendt sade sig ha sett ”en clown” i glasburen – var given på förhand, en karikerad urtyp för kugge i totalitarismens maskineri. Brudny påpekar att denna bild annonseras redan i hennes boks måtto från Bert Brecht: ”O Tyskland, man skrattar när man hör de utläggningar som görs i dina salar”.

Arendts tes om den banala ondskan bottnar således i en konstruktion. Det är egentligen först nyligen, tack vare Bettina Stangneths omsorgsfulla analys av Eichmanns egna skriverier i Argentina och hans åsikter som de framgår av de fullständiga s k Sassenpapperen, som bilden av Eichmann slutligen blivit möjlig att korrigera.

Förklaringen till Eichmanns hållning är, som jag har argumenterat för i senaste numret av Tidskrift för politiskt filosofi, att Eichmann utvecklade en syn som förenade gudstro, darwinism och kantianism i tänkt arisk förpackning. Han såg sig som en gudskrigare med moralisk licens, ungefär som dagens jihadister uppvuxna i Europa, med utbildning, arbete och ibland familj. Tiden i israeliskt fängelse och situationen som förlorare i överlevnadskampen tycks ha medfört att hans ideologi vacklade om den inte kraschade.

*

En del av protesterna mot Eichmanns dödsdom berodde antagligen på att man såg honom genom Arendts glasögon, att det framstod som orimligt att straffa en kugge för hela det djävulska maskineriets verk. Andra var principiella motståndare till dödsstraff, eller ansåg att det fanns en sådan disproportion mellan en död Eichmann och Förintelsens miljoner offer att det vore groteskt att tänka sig rättvisa skipad. Åter andra menade att Eichmanns död riskerade att åstadkomma en falsk slutpunkt för grävandet i nazisternas skuld. Dokumentären Une exécution en question behandlar denna debatt.

Den för staten Israel mest besvärande kritiken kom från de tre judiska intellektuella åldermännen Martin Buber, Gershom Scholem och Hugo Bergman, alla med rötter i tysk kultur. De ingick i en grupp intellektuella knutna till det hebreiska universitetet i Jerusalem som den 29 maj 1962 uppvaktade president Yitzhak Ben-Zvi för att förmå denne att häva dödsstraffet.

Efter avrättningen intervjuades Hugo Bergman i israelisk radio. Hans framträdande utläggs i Une exécution en question av filosofen Moshe Halbertal från samma universitet. Enligt denne sammanförde Bergman bedömningen av Eichmanns avrättning med en uppseglande konflikt om judiskhetens karaktär:

”Hos oss finns två röster. Den ena rösten säger att minnet av Förintelsen, som varje minne av smärta i vår tradition, handlar om solidaritet med offren, för vi var offer. Där finns också tanken att minnas främlingskapet, för en gång i Egypten var även du främling! […] Den andra rösten säger: Minns, så att du kan hämnas! Detta är Amaleks livsregel, att aldrig glömma vad de har gjort mot dig!”

Amalek är den bibliska inkarnationen av hat och våld.

I samma filmsekvens betecknar historikern Hanna Yablonka professor Bergmans analys som profetisk, genom att framhålla vikten av att ”vi inte baserar våra liv på att se oss som en nation förföljd och hatad av alla, utan i stället ser oss som ingående i den stora familjen av nationer. Hur rätt hade han inte!”

*

Eichmann fick emellertid en anständig hängning. Repet, har bödeln berättat, gav ett fall på tio meter, vilket gjorde att han garanterat dog av knäckt nacke.

Precis som de grånade judiska motståndarna till hängningen tyckte sig den unge bödeln genom sin handling bekämpa Amalek.

Hängning kunde ha varit värre, som i Nürnberg. Där var repet för kort och/eller snaran fel anbringad. Flera dog långsamt och plågsamt av strypning.

För Joachim von Ribbentrop, utrikesministern, och Fritz Sauckel, organisatören av tvångsarbetena för Tredje riket, tog döendet fjorton minuter. För den förste mannen i kön, fältmarskalken och arméchefen Wilhelm Keitel – den som undertecknade kapitulationen – tog det tjugofyra minuter.

Man kunde misstänka att sergeant John C. Woods, den amerikanska arméns bödel med erfarenhet av 347 hängningar under femton år, hade arrangerat det.

Amalek tjänar troligen under många fanor.

För fängelsevakten Shalom Nagar, Eichmanns bödel, blev inte denna hans första och sista hängning anständig. Den blev en mardröm som traumatiserade honom för lång tid. Nagar, som alltjämt är i livet, har berättat i detalj vad som hände:

”Kort efter hängningen gick jag trappan ner och fick se en syn som inte är av denna världen och som skulle ge mig mardrömmar. För det första, hans ansikte var vitt som kalk. Hela tungan stack ut ur munnen och i repet runt hans nacke fanns bitar av hud som hade slitits från strupen, och blod strömmade ner över hans bröst […] Kommendanten beordrade mig att klättra upp på ställningen och ta ner kroppen. Då fångades jag i en besvärlig situation. […] Jag var ung och kände inte till de processer som uppträder i hängda människor, som att all luft som fanns i deras mage förblir där från det att de kvävdes. Dessutom kunde det tänkas att de hade mumlat några ord ögonblicket före döden och att den luften blev kvar. När jag hade klättrat upp såg jag hans huvud som lutade åt sidan med vidöppna ögon som stirrade på mig. Då jag skulle lyfta upp honom från midjan steg luften och kom plötsligt ut ur hans mun med ett fruktansvärt ljud – ”baaa…” –  jag trodde han skulle sluka mig… Blodet som fanns på honom stänkte över mitt ansikte, och jag började skaka av fasa.”

Det är som skulle Amaleks ande spottande och fräsande av vrede lämna kroppen av en man som han så länge och framgångsrikt hade besatt, under blodigt hån av en rättvisans bödel som trodde sig ha vunnit en seger över honom.

Blev Nagar slukad? Märkligt nog fortsatte han i bödelsyrket när han småningom hämtat sig, fast han utövade det på omänskliga djur. Han blev slaktare, kosher betonar han: kniv, sprutande blod – trots att han sade sig vara klar över att både djur och människor är medvetna när de står inför sin död.

Men han hade förstås, förutom sina Överordnade, både Historien och Gud på sin sida.

*

Referenser

Arendt, Hannah 1963. Eichmann in Jerusalem, The New Yorker. Svensk utgåva 1964, Den banala ondskan : Eichmann i Jerusalem. Förord av Harald Ofstad. Översättning av Barbro och Ingemar Lundberg.

Cesarani, David 2004. Eichmann. His Life and Crimes, Heineman. Svensk utgåva 2005, Adolf Eichmann, byråkrat och massmördare. Översättning Bengt Ellenberger och Thomas Andersson. Referenserna i texten är i till den svenska pocketutgåvan 2006.

Fjellström, Roger 2016. ”Inuti en folkmördare: Adolf Eichmann”, Tidskrift för politisk filosofi nr 1 2016.

Jammot, Florence 2014. Une exécution en question, dokumentärfilm.

Lindeperg, Sylvie och Wieviorka, Annette (red.) 2016. Le Moment Eichmann, Albin Michel.

Nagar, Shalom 2011. “J’ai pendu Adolf Eichmann”, Paris Match 12/5/2011.

Nachshoni, Yitzak och Medina, Asher 2004. ”Eichmann’s Hangman. Next to the Angel of Death: How I Hung and Cremated Eichmann, Shofar News, 28/4/2004. En intervju med Shalom Nagar.

Stangneth, Bettina 2014. Eichmann before Jerusalem. The Unexamined Life of a Mass Murderer, Knopf. Första, tyska utgåva 2001.

Zeller, Tom 2007. “The Nuremberg Hangings – Not So Smooth Either”, The New York Times, The Ledge/Blog 17/01/2007.

*

/Publicerad i Tidningen Kulturen den 18/4/2016

 

 

*

 

Inuti en folkmördare: Adolf Eichmann

När Adolf Eichmann framträdde i Jerusalem 1961 slogs såväl domare som åhörare av obetydligheten hos den figur som satt i buren av skottsäkert glas mellan dem: en äldre tunnhårig man med tjocka glasögon, grått ansikte fårat av oro och bekymmer, en blick som nervöst kastade.

Nazistjägaren Simon Wiesenthal föregrep anblicken och föreslog att man skulle låta Eichmann står inför världen iförd sin svarta SS-uniform med dödskallekepsen. Det gick naturligtvis inte, det skulle ha förvandlat domstolen till teaterlokal. Blev den sådan i alla fall?

Organisatören och pådrivaren av århundradets folkmord framstod som typen för en okarismatisk lägre tjänsteman. När Eichmann svarade på frågor och försvarade sig förtydligade han själv denna bild: han var en obetydlig kugge i ett stort, elakt maskineri som han inte förmått undandra sig. Andra, nazistpartiets ”påvar” (Eichmanns ordval) fattade besluten. Själv kunde han på sin höjd anklagas för vad som annars utgjorde dygd: att nitiskt fullgöra sina plikter. Av ängslan och svagt förstånd hade han inte ifrågasatt eller motverkat övermakten.

Det verkade stämma. Bilden fördjupades med viss bravur av filosofen Hannah Arendt i Eichmann in Jerusalem, boken där hon lanserade begreppet den banala ondskan, illustrerat av Eichmann. Kärnan var för henne Eichmanns tomhet: han kunde inte tänka, därför var inte hans onda gärningar reflekterat valda och föll utanför ramen för vad Kant kallade ”det radikalt onda”.

Arendt avskydde åklagaren Gideon Hausner, som hon fann vulgär med hans salvelsefulla utmålande av Eichmann som ett psykopatiskt monster stående utanför mänskligheten. Fler tänkte i banor liknande Arendts. När Eichmann dömdes till hängning var listan lång över protesterande intellektuella, bl.a. Martin Buber, Bertrand Russell, Arthur Koestler, Pearl Buck.

En del av framgången för Arendts analys berodde på att den låg i tiden. I hennes och andras bakhuvud fanns, gissar jag, Karl Poppers inflytelserika verk The Open Society and Its Enemies om totalitarismens ideologer. Rastret för Arendts analys var totalitarismens hot. För henne illustrerade Eichmann en typ av personer utan egentligt moralisk agentskap som möjliggjorde totalitarismen. Sedan Nazi-Tyskland var borta förkroppsligades den av Sovjetunionen.

Arendt bekände dock ett visst tvivel. Hon frågade sig om Eichmann verkligen var som han föreföll vara, eller om det var en pajas hon hade sett. Detta spår kan man säga att filosofen Bettina Stangneth följer i sin detaljrika bok Eichmann Before Jerusalem: The Unexamined Life of a Mass Murderer – ett arbete som vid sidan av David Cesaranis Eichmann, His Life and Crimes hör till de främsta om folkmördaren.

Stangneth följer noga Eichmanns uppväxt, hans SS-karriär, livet på flykt efter Tredje rikets sammanbrott, och i synnerhet de tidigare relativt okända tio åren i argentinsk exil. Hennes tes är att Eichmann i alla sammanhang var en spegel för omgivningens fruktan och förväntningar. Han skulle ha varit en ofrivillig skådespelare.

I botten, menar hon, fanns Eichmanns ”maktvilja och önskan om kontroll”. Under hans uppväxt handlade det om att vara en auktoritär, sedermera nazistisk far till lags, från ett underläge av misslyckande i skolan (i den skola i Linz där även Adolf Hitler misslyckades). Som ung man i antisemitisk och högernationalistisk österrikisk miljö ville Eichmann pråla i samma tjusiga uniform som den ett par år äldre kamraten Ernst Kaltenbrunner, senare chef för Tredje rikets säkerhets- och underrättelseministerium, med slut som hängd i Nürnberg. Kaltenbrunner bjöd in honom i partiet. Eichmann, som önskade höra till de vassaste, anslöt sig inte bara till partiet utan också till SS och därefter till dess underavdelning SD, säkerhetstjänsten.

I SD hamnade han på avdelningen för frimureri och judefrågor. Han kom att organisera tvångsemigrationen och massdeporteringarna av judar på de tyskkontrollerade territorierna. Han antog SS cyniska, brutala effektivitet och skolades i radikal antisemitism, enligt vilken världsjudendomen var en huvudfiende till det tyska folket, jämförbar med hotande pestsmitta.

När tvångsemigration visade sig inte förslå långt för att eliminera hotet, och massdeportationerna österut mötte hinder på grund av motgångar i kriget och motstånd från administratörerna, beslöt partiets ”påvar” att judarna skulle förintas. Efter ett ögonblick av bestörtning fann Eichmann sig i situationen, och verkade snart entusiastiskt för utrotningspolitiken. Det äckel han inte kunde låta bli att känna när han mötte folkmordets praktik nedkämpade han; han såg sig som på en gång hårdför krigare och kylig läkare attackerande en smitthärd.

Efter sammanbrottet bytte Eichmann identitet och skepnad. Flera år tillbringade han med skogsvård och hönsfarmande i norra Tyskland. I den lilla by där han levde ensam blev han en anspråkslös, tystlåten småborgare som grannar och barn gillade. Då han var på gott humör tog han om kvällen fram sin fiol och underhöll med tyska mästare och ungersk zigenarmusik.

1950 flydde han landet, med hjälp av den nazistiska lina som gick över Vatikanen och Internationella röda korset, för att sluta i Argentina. Hustrun Vera, som stödde maken genom allt, kom ett par år senare med de tre sönerna. För Vera försäkrade han ständigt att han var oskyldig till de ”groteska anklagelser” som riktades mot honom.

Vera var starkt religiös. Skulle hon inte ha trott hans försäkran hade hon troligen lämnat honom. In i det sista litade hon på sin man. Under åren i exil invaggade Adolf henne med tanken att han snart måste återvända till Tyskland för att bevisa sin oskuld, kunde han bara lita på den nya regimens objektivitet. Det blev ett företag som han lät Vera gång på gång avstyra.

Under flykten i Tyskland och exilen i Argentina levde Eichmann med små medel. Han hade inte, som många av hans likar, berikat sig av de tillgångar nazisterna bestal sina offer på, trots att en del av Eichmanns expertis vid SD utgjordes av hans fräckhet och skicklighet när det gällde att skinna judar som skulle emigrera och deporteras. Han lät allt gå till staten. Hans gärning var idealistens, sa Eichmann ofta. Det motsägs egentligen inte av vare sig Stangneth eller Cesarani. Tanken att Eichmann styrdes av ideologi talar inte bara emot den arendtska tesen om Eichmanns banala ondska, den talar även emot Stangneths tes.

När Stangneth utrett Eichmann i Argentina har hon till sin hjälp haft mängder av nytt material som framkommit under de senaste femton åren. Det finns ca 1300 sidor skrivna av Eichmann, liksom en serie inspelade samtal med honom i Buenos Aires omgiven av en krets nazister.

Kretsens kärna utgjordes av en förläggare och en holländsk nazist, Wilhelm Sassen. De önskade göra en bok med Eichmann, i vilken denne som den mest initierade och förmodligen sista kvarlevande av dem med ansvar för ”judefrågan” skulle berätta hur det förhöll sig med alltsammans. Material till boken samlades in via en serie rundabordssamtal i Sassens hem, med skiftande auditorium.

Samtalen stötte snart på problem. Eichmann figurerade vid denna tid allt oftare i artiklar och böcker. Det förekom där uppgifter om att sex miljoner judar skulle ha mördats, till en betydande del genom Eichmanns försorg. Wilhelm Höttl, tidigare hög SS-officer i SD, vittnade om att Eichmann 1944 nämnt denna siffra, ”en stor statshemlighet” – och tillagt att Eichmann hade sagt sig glatt kunna hoppa ner i sin grav i tillfredsställelse över resultatet.

I sin tidskrift Der Weg drev de argentinska nazisterna åsikten att detta var förtal. Tanken med den förestående Eichmann-publikationen var att avslöja förtalet och så bereda väg för nazismens återkomst. Eichmann delade deras revanschism, men hade en annan tanke om dess uppdrag. Inför nazistvännerna tonade han visserligen ner mordens omfattning, men framhöll samtidigt den viktiga roll han haft i det ofrånkomliga utrotningskriget mot Rikets fiender, judarna.

Under samtalens gång uppstod en klyfta mellan Sassen-kretsens historierevisionism och Eichmanns skryt och nitiskhet. Förfärade insåg Sassen och förläggaren att Eichmann bekräftade snarare än vederlade det förmenta förtalet. Samtalen avslutades, bokprojektet lades ner.

Eichmann kände naturligtvis Sassen-kretsens historierevisionistiska åsikter, men han gick emot dem och hävdade sin sanning. Det var inte en spegling de mötte hos Eichmann, utan idealistens trots. När Sassen såg vidden av folkmordet mumlade denne ”oförlåtligt” och började, för att urskulda Hitler och Himmler, söka syndabockar i rötägg inom SS. Var kanske Eichmann en av dessa?

Eichmann gjorde sig kontroversiell, för att inte säga illa sedd i kretsen genom att vägra dölja sin övertygelse som ideologisk krigare. Denna Eichmanns integritet beskriver Stangneth faktiskt som överförd på den ömkliga figuren i glasburen i Jerusalem. Hon menar att Eichmann behöll sina övertygelser och ljög taktiskt inför domstolen, ställde sig in och låtsades vara en liten kugge i ett maskineri som han innerst inne ogillade. Han var en manipulatör som i Jerusalem skickligt spelade teater.

För att underhålla denna version behöver Stangneth tassa förbi det i Eichmanns agerande som talar för att han i djupare mening anpassade sig efter omgivningen. Bland Argentinas nazister hade Eichmann hånat tanken på att han eller någon annan skulle be om ursäkt för folkmordet. Han avfärdade principen om människors lika värde; universalistiska moralprinciper var förrädiskt judiskt tankegods. Fången i Jerusalem talade annorlunda. Under ett inledande förhör den 6 juni 1960 sade han sig

beredd att sona de hemska händelserna, och jag vet att dödsstraffet väntar mig. Jag ber inte om nåd, eftersom jag inte har rätt till någon nåd. Om det framstår som en dugligare försoningsgärning är jag i själva verket rentav beredd att hänga mig själv offentligt, som ett avskräckande exempel för antisemiter i alla jordens länder. (Cesarani 2006:291)

I sitt slutanförande inför domstolen förklarade han att han hade levt efter ”ombytta värden föreskrivna av staten”. Han bad nu ”det judiska folket om förlåtelse” och ville erkänna att han överväldigas av skam när han ”tänker på det onda som begåtts mot judarna och de gärningar som förövats mot dem” (Cesarani 2006:373).

Man kan se dessa uttalanden som hyckleri. Men det finns ett uttalande i samma riktning som inte görs inför domarna, och som är än mer förvånande. I ett brev till brodern Robert kort före avrättningen förklarade Eichmann sig ha blivit omvänd till kommunismen, som han insett var den enda doktrinen ”mot roten till det onda: rashat, rasmord, och antisemitism” (Stangneth 2014:405).

Det finns tre sätt att förstå ovannämnda uttalanden som inte gör våld på Eichmanns föregående moral. Dennas ursprungliga skikt var kristendom. Eichmann växte upp i ett protestantiskt hem, där familjen hade bönestunder och bedrev bibelläsning. Eichmann har i omfattande minnesteckningar gjorda i Jerusalem beskrivit sig som troende långt upp i tonåren. Protestantismen skulle ha förenats med eller övergått i kantianism, enligt egen utsago. Eichmann gick inte ur kyrkan förrän ett par år efter att det begärdes av SS-män. Och i strid med partilinjen gifte han sig kyrkligt, med den troende Vera.

Sannolikt bar Eichmann med sig en återstod av kristen gudstro genom livet. En aning konsternerad anför Stangneth att Eichmann inför Sassen-kretsen sagt att han plågad och ansatt av onda tankar bara hade två verksamma försvar. Det ena var alkoholen, det andra var den kristna trosbekännelsen.

För att verksamt skingra mina tankar, vet ni vad jag då säger? Ni kommer att skratta! Jag tror på Gud Allsmäktig, den Helige ande, den av Jungfru Maria födde, död under Pontius Pilatus, som led etc. etc., uppstod från det döda, etc. (Stangneth 2014:281)

Utifrån kristen tro var det förstås förfärliga brott han deltog i, och enligt densamma var försoning genom bekännelse och avståndstagande från synderna den enda vägen, vilken Eichmann tycks ha menat sig vandra i Jerusalem. Inför rätten vidgår han i huvudsak fakta, inklusive att det var 6 miljoner judar som mördades, och han tar på sig en moralisk men inte en juridisk skuld.

Även om Eichmann hade kristna stunder, tog antagligen nazistisk ideologi över i andra. Gemensamt var viss gudstro. När Eichmann lämnade kyrkan förklarade han sig, i enlighet med partilinjen, vara gottgläubig, en utanför varje kyrkligt samfund gudstroende. Den antagna gudomen var vagt panteistisk, den fanns i blod och (h)jord snarare än i intellekt, och uttrycktes i naturens lagar.

Naturens lagar handlade om maktvilja och kamp. De ariska tyskarna utgjorde inte, som judarna, ett Guds egendomsfolk, men de stod på gränsen till att bli det. Utgångspunkten var judarnas överlägsenhet. Det var bara propaganda att de utgjorde undermänniskor. De hade vunnit det första världskriget och påtvingat Tyskland Versaillesfreden. De fanns bakom den framgångsrika kommunismen, liksom bakom de Allierade som besegrade Nazi-Tyskland.

Det var denna överlägsenhet som gjorde dem till dödligt hot mot det tyska folkets blomning. För att tjäna sitt folk måste män som Eichmann offra all veklighet och eliminera hotet. Gjorde de inte det, skulle kommande generationer få lida. När nu Eichmann var fånge och underställd judisk rättvisa tvangs han inse sig vara förlorare. Till en gottgläubigs naturnödvändighet hörde att segrare dominerar och förgör, och att förlorare underkastar sig och går under. Det Eichmann visade upp i Jerusalem var kanske just förlorarens anpassning till sitt öde, vilket i så fall förenar spegelaktigheten som Stangneth anför med ett mått av moralisk konsekvens.

Denna förening av gottgläubigkeit och darwinism hade till yttermera visso en möjlig resonansbotten i den österrikiska miljöns ungdomliga kantianism, vilken enligt Eichmanns upprepade utsagor i Jerusalem fanns med honom under hela livet. Enligt Kants kategoriska imperativ ska man respektera den moraliska lagens inkarnation i alla personer. Men den respekten utesluter inte dödsstraff för dem som ställer sig över moralisk lag. Dit hörde, enligt Kant, exempelvis mördare.

Den radikala antisemitismen rymmer tanken på judarna som gudsmördare och dödligt hot mot alla andra folk, hot som tänks ofta ha blivit verkställt. Från denna föreställning till tanken på vederbörlig bestraffning av judarna finns ett begripligt steg. Amalgamet gudstro, darwinism och kantianism är en profil för Eichmann som europeisk gudskrigare.

Eichmann hade emellertid en barndomskamrat som var jude. Och han räddade en judinna ingift i släkten från judeutrotningen. Det finns vittnesbörd om att Eichmann utvecklade goda relationer till de judiska agenter som tog och höll honom i förvar i Argentina, liksom till judiska fångvaktare och andra som han kom i kontakt med i Jerusalem. De senare skvallrade enligt Stangneth om fångens manipulativa karaktär, men kanske också om något annat: en medmänsklig sida under ideologien. Och i Jerusalem tycks Eichmann ha kommit till insikt om att judar reservationslöst är människor omfattade av moralens kategoriska imperativ.

När förlorarens/den moraliskt skyldiges världsliga straff närmade sig tycks den övernaturliga guden ha återvänt stärkt till honom. Under de sista månaderna i fängelset besökte William Hull, en protestantisk pastor, Eichmann. Hans försök att kyrktaga syndaren rönte föga framgång. Eichmann sade sig själv känna Gud. När Hull inför hängningen kom till Eichmann satt denne vid resterna av sin sista måltid och en halvt urdrucken vinflaska. Hull blev överraskad av hans hälsning:

– Guten Abend. Ni ser väldigt sorgsen ut. Varför är ni sorgsen? Jag är inte sorgsen.

Eichmann, berättade Hull, ”såg på alla sätt nöjd ut, rentav munter, och utan tecken på rädsla. Han verkade välkomna slutet.” (Cesarani, s. 382). Arye Wallenstein, nyhetsbyrån Reuthers chef i Jerusalem, bevittnade avrättningen. Även enligt honom var Eichmann samlad och lugn. Med snaran om halsen var hans sista ord, riktade till dem som skulle bevittna hängningen:

– Vi ses snart igen, mina herrar – detta är alla människors öde. Jag har trott på Gud i hela mitt liv, och jag dör i tron på Gud.

Eichmann upplevde sig tydligen vara försonad med sin Herre och stå inför inträde i Hans oförstörbara rike.

Ah. Vilken tanke är kusligast, att folkmördaren Eichmann var en monstruös psykopat, eller att han var en tom kugge, eller en som intill slutet kände sig ha Gud med sig?

 

Anförd litteratur:

Arendt, Hannah. Eichmann in Jerusalem. The New Yorker, 1963.

Cesarani, David. Eichmann. His Life and Crimes. Heineman, 2004. På svenska: Adolf Eichmann, byråkrat och massmördare. (Referenser i texten till den svenska pocketutgåvan 2006. Övers. Bengt Ellenberger och Thomas Andersson).

Popper, Karl. The Open Society and Its Enemies I-II, 1945.

Stangneth, Bettina. Eichmann before Jerusalem. The Unexamined Life of a Mass Murderer Knopf, 2014. Första, tyska utgåva 2001.

Wallenstein, Arye.“I had to obey the law…” Adolf Eichmann Dies on the Gallows;

Self-Possessed, Defiant to the End. CIA dossier om Eichmann (/specialCollection/nwcda5/121/EICHMANN, ADOLF VOL. 3/EICHMANN, ADOLF VOL. 3_0089.pdf)

/Tidskrift för politisk filosofi nr 1 2016

Kritiken mot Sveriges roll i Assange-fallet är befogad

1.

I en rapport av en arbetsgrupp under FN:s råd för mänskliga rättigheter anklagas Sverige och Storbritannien för godtyckligt frihetsberövande av WikiLeaksgrundaren Julian Assange, därför att denne under fem år på olika sätt tvingats leva instängd på grund av en europeisk arresteringsorder (EAW) för misstänkta sexbrott.

Den svenska upprördheten är stor, men analysen av rapportens argumentation lyser med frånvaro. Rapporten har en dialogisk karaktär och är väl argumenterad. Den är uppdelad i FN-juristernas premisser, klagomål från Assange med advokater, svar på dessa från Sverige och Storbritannien, de klagandes kommentarer och slutligen arbetsgruppens bedömning.

Gruppen anger fem möjliga fall då frihetsberövande är godtyckligt och kommer fram till att Sverige bryter mot fallet med ”total eller delvis brist på efterföljelse av de internationella reglerna kring rätten till rättvis rättegång, krävd i FN:s universella deklaration av de mänskliga rättigheterna och i relevanta internationella instrument som accepterats av bl a Sverige”.

Brott sker, menar gruppen, då Assange i England sattes i isolering i tio dagar, sedan hölls i husarrest i 550 dagar, slutligen från 2012 varit polisbevakad på Ecuadors ambassad som beviljat honom en asyl som vare sig Sverige eller Storbritannien accepterat. Den sistnämnda instängningen låter man dra ut i det oändliga trots att den enkelt skulle brytas om den svenska åklagaren genomförde önskade förhör med Assange på ambassaden eller via videolänk, något som Assange har godtagit. Agerandet strider mot principerna för rimlighet, nödvändighet och proportionalitet i förhållande till sitt syfte, i vilket prövande av olika vägar ingår.

Sveriges svar är genomgående snävt legalistiska. Man framhåller att det för varje steg funnits lagstöd för vidtagna åtgärder. Att Sverige respekterar de universella mänskliga rättigheterna tänker man sig visas av att de har inkorporerats i den svenska lagstiftningen. Enligt FN:s människorättsråd sammanfaller emellertid inte godtyckligt frihetsberövande med olagligt, eftersom lag kan medge orimligt, onödigt och oproportionellt frihetsberövande.

Att Assanges asyl inte accepteras beror enligt regeringen på att Sverige inte måste acceptera en asyl som beviljats på grundval att ett latinamerikanskt regelverk. Gruppen svarar att Sverige bortser från den humanitära grunden för Assanges asyl, nämligen hans rädsla för att i Sverige inte bli rättvist behandlad och att bli utlämnad till USA. Utlämningshotet avfärdar Sverige som hypotetiskt eller irrelevant eftersom inget utlämningskrav har kommit från USA och att Sverige, även om krav kom, kunde (”may”) låta bli att efterkomma det. Att USA håller en rättsprocess med spionanklagelser mot Assange öppen låtsas man inte om.

Sverige ser sig inte som ansvarigt för att Assange år efter år vistas övervakad på Ecuadors ambassad. Gruppen svarar att enda grunden för detta är den EAW som Sverige utfärdat för honom. Sveriges argument, att vistelsen är Assanges fria val, godtas inte. Gruppen följer Assanges advokater i att vistelsen är framtvingad. Man kan inte betrakta alternativen att ta skydd och att utsätta sig för förföljelse och risk för fysisk och psykisk misshandel som öppna för fritt val. Skyddsvalet är försvarligt eftersom en odömd Assange ska betraktas som oskyldig.

Den springande punkten är Sveriges EAW. En EAW är ett instrument för att inom EU proportionerligt underlätta pågående rättsskipning genom efterlysning och utlämnande av starkt misstänkta gärningsmän i allvarliga fall. Att rättsskipning pågår tolkas normalt som att åtal ska föreligga, vilket är det naturliga när en förmodad gärningsman är misstänkt på sannolika skäl, vilket krävs för arresteringsordern. I huvudsak har det varit domare som utfärdat den.

I fallet Assange är inte rättskipningen pågående i denna mening eftersom åtal saknas. EAW:n är inte utfärdad av en domare utan av en överåklagare, Marianne Ny. Före henne hade chefsåklagare Eva Finné lagt ner utredningen därför att skälen var för svaga. Trots att Assange inte har hörts tillräckligt, att de både kvinnorna som gjort anmälan om sexbrott inte förhörts grundligt, och att en inlämnad kondom som skulle visa att Assange avsiktligt förstört den saknade mänskligt material, graderade Ny upp misstanken mot Assange från eventuellt skälig till sannolik.

Assange har alltså efterlysts som ett inslag i åklagarens försök att genom kompletterande förhör stärka ett underlag som hon inte tror skulle hålla i rätten. Varför förhöret kräver Assange på plats i Sverige har aldrig förklarats. Sveriges svar på kritik är att åklagare och domstolar är självständiga och att ansvarig åklagare bäst avgör åtgärders lämplighet.

När EAW:n kom till London blev de brittiska juristerna tveksamma. Avgörandet överläts därför till Högsta domstolen, där alla dess sju domare ovanligt nog inkallades. Med fem röster mot två godtogs den svenska begäran. Ett år senare ångrade sig HD. Numera accepteras inte en EAW så svag som den i Assange-fallet: den måste vara utfärdad av domare, får inte vara grundad på enbart misstanke, dvs. åtalsbeslut måste finnas, och arresteringsordern ska vara proportionell (se rapporten, ssk pkt 69 m. fotnot 1, 93, 96-98).

Med andra ord, britterna desavouerade inte Sverige, men höll landets begäran för att vara missbruk av EAW-instrumentet, oacceptabelt för brittisk rättstradition. Nu missbrukar britterna sitt avsteg genom att man inte häver arresteringsordern av Assange. I sitt svar ursäktar man sig med att lagändringen inte har retroaktiv verkan. Det är inte avgörande, menar juristgruppen.

Att den svenska åklagaren inte har väckt åtal är till nackdel för Assange, eftersom det blockerar hans möjlighet att framlägga försvar, att få insyn i åklagarens material och att kräva kompletterande utredningar, exempelvis av de anmälande kvinnornas sms-trafik.

Detta i förening med att polis/åklagare/kvinnorna direkt efter inlämnad polisanmälan läckte sexanklagelserna till Expressen har påverkat opinionen mot Assange ofördelaktigt.

Nå, vare sig man har dubier om Assanges moral eller tvekar om en del av FN-rapportens resonemang finns skäl för Sverige att av respekt för FN-organet följa dess rekommendation att häva frihetsberövandet, som Hans Corell, tidigare undergeneralsekreterare för rättsliga frågor i FN, har påpekat.

                                                      (DN Debatt 29/02/2016)

2.

Göran Rudling (DN Debatt.se 01/03/2016) kritiserar FN-rapporten om Assange-fallet för att ha tillkommit per tvivelaktig metod. Den aktuella rapporten är en i raden som panelen levererat enligt en modell som innebär refererande av parternas ståndpunkter. Såvitt jag vet har inte Sverige, som enligt Rudling skulle ha anledning till missnöje, klagat.

Mitt påstående (DN Debatt 29/02/2016) att den svenske åklagarens EAW för Assange gjorde brittiska jurister tveksamma kritiserar Rudling vidare, liksom påståendet att HD:s tillmötesgående skedde på premisser som senare ändrades. Britternas tveksamhet framgår av hanteringen: när underinstanser accepterade EAW:n och Assanges advokater överklagade, lät man saken klättra hela vägen till brittiska HD, där undantagsvis alla dess sju domare sattes på beslutet.

Bakgrund var att den svenska EAW:n inte rimmade med brittisk rättstradition eftersom den inte kom från domare och inte ingick i åtal eller verkställande av dom. I enlighet med EU-rätten tvingades dock HD att respektera den svenska rättsordningen. Efter domen ändrades den brittiska utlämningslagen. I ändringen understryks vikten av proportionalitet och förenlighet med mänskliga rättigheter. Ändringarnas anda formuleras av HD-domaren Lord Reed, som juristpanelen citerar. Det är enligt Reed nödvändigt att avgöra –

1/ huruvida ändamålet med vidtagen åtgärd är tillräckligt viktigt för att rättfärdiga inskränkning av skyddade rättigheter;

2/ huruvida åtgärden är rationellt relaterad till ändamålet;

3/ huruvida en mindre inkräktande åtgärd skulle ha kunnat vidtas utan att på ett oacceptabelt sätt äventyra uppnåendet av ändamålet;

4/ huruvida man, vid en vägning mellan allvaret i åtgärdens effekt på rättigheterna hos den gentemot vilken åtgärden vidtas, och vikten av det avsedda ändamålet, låter det förra slå ut det senare. (Rapporten pkt. 96, min övers.)

Lagändringen hade inte med fallet Bucnys att göra, som Göran Rudling tror jag menar. Det var ett fall med en redan dömd (dessutom död) person. I domen godkändes lettiska justitiedepartements EAW för att den härrörde från dömande domstol.

Även i fallet Kandola pratar Rudling strunt. I detta, som Rudling påstår är ”nästan identiskt” med Assange-fallet,  godtogs utlämning efter lagändringen. Men där handlade det om en väl kartlagd systematisk, omfattande skatteflykt, medan det i Assange-fallet handlade om dunkla, omtvistade sexanklagelser. I det förra fallet indikerade omständigheterna otvetydigt förestående åtal, till skillnad från det senare. Se här.

För Kandola fanns inte heller samma hotbild vid utlämning som för Assange, varför ett behov av alternativ till utlämning saknades. Om det överhängande hotet om spionåtal i USA med livstid i utsikt för Assanges journalistiska gärning hade beaktats, så skulle denne med lagkorrigeringen knappast ha kunnat lämnas ut.

Sveriges svar till FN-juristerna, varför man låter åklagaren agera som hon gör, är att man binds av principen om rättsväsendets självständighet. Men, som f d lagman Brita Sundberg-Weitman påpekat, det är inte riktigt sant. Alla myndigheter, även domstolar, är skyldiga att underrätta UD när ”en fråga som är av betydelse för förhållandet till en annan stat eller till en mellanfolklig organisation uppkommer” (Regeringsformen 10 kap 13 §). Detta för att ge landets utrikesminister ”reell möjlighet att orientera myndigheten om sakens utrikespolitiska sida” (Prop. 1973:90 s. 371).

En dörr står alltså öppen för interaktion mellan regering och myndigheter. Den användes troligen när Migrationsverket vägrade Assange arbets- och upphållstillstånd hösten 2010. Kom samma dörr till bruk i rättssystemets hantering av mannen ifråga? I alla händelser kan den brukas nu.

Kloka regering i det lilla demokratiska landet med stor humanitär tradition, varför envisas med en hållning som förstör vårt goda rykte och undergräver respekten för ett viktigt FN-organ?

(DN Debatt.se 07/03/2016, under rubriken En utlämning mot bättre vetande)

*

Se ytterligare ett inlägg i Dagens Juridik 15/03/2016: Kritiken mot FN-juristerna i Assange-fallet saknar den humanism som är grunden för rättsstaten, av Brita Sundberg-Weitman, docent i folkrätt och f d lagman.

*

Se även hemsidan som ger information om och stöd för Julian Assange: Justice for Assange.

*

Sveriges oskyldiga medskyldighet till Irakkriget

Är Sverige medskyldigt till kriget i Irak? Ett krig där mellan fem och sjuhundra tusen irakier har dött tillsammans med ca fyra och ett halvt tusen av den USAs ”Coalition of the Willing” som gick in i Irak för att störta Saddam Husseins regim.

Det angivna skälet hade tre komponenter: regimens brutalitet, att den byggde en arsenal av massförstörelsevapen av nukleärt och biokemiska slag, och att den samverkade med terroristerna i al Qaida. Enligt SvD (2/6/12) säger nu Försvarets Radioanstalt att man visste att USAs skäl för krig var falskt.

– FRA kunde inte se att Irak var nära att utveckla kärnvapen, och kunde inte heller se att man samarbetade med al Qaida, säger Fredrik Wallin, talesman i signalspaningsfrågor. Om Irak haft ett sådant program hade FRA upptäckt det eftersom spaning efter massförstörelsevapen var en av uppgifterna.

FRA rapporterade dessa insikter till svenska myndigheter, som sig bör. FRA sänder dagligen rapporter och analyser till ”UD, Försvarsdepartementet, övriga regeringskanslier samt till Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten”. Rimligen fick också Utrikesnämnden informationen, eftersom regeringen där ska diskutera betydelsefulla ärenden med de pålitliga riksdagspartierna innan beslut om Sveriges hållning fattas. Eller höll regeringen den för sig själv? I så fall finns här ett ärende för Konstitutionsutskottet.

Låt oss anta säkerhetsorganet inte levererar tomt skryt – varför skulle vi i så fall satsa 700 miljoner om året på det? Låt oss vidare anta att FRA inte heller ljuger om att informationen fördes vidare till regeringen. Låt oss slutligen anta att regeringen diskuterade saken i Utrikesnämnden. Hur hanterades då informationen?

Informationen var ytterst allvarlig, för den indikerade att USA var på väg skapa ett nytt uppdiktat Tonkinintermezzo, det som ledde till storkrig i Vietnam. Den indikerade att USA var på väg att begå krigsförbrytelse i stor skala. Om man valde att inte tro på den kvalificerade informationen, vore det ett djupt problematiskt ställningstagande; man försatte sig då i rollen av en blundande åskådare, som likväl gav vaket bifall. Valde man istället att tro men lät bli att agera adekvat utifrån det, gjorde man sig odiskutabelt moraliskt medskyldig till krigsförbrytelsen.

Hur, alltså? I stort vet vi svaret, men det är intressant att se trosvissheten i riksdagens utrikesdebatt den 12 februari 2003. Veckan innan, den 5 februari, hade USAs utrikesminister Colin Powell talat inför FNs säkerhetsråd och gett förmenta bevis för förekomst av biokemiska vapen men framför allt av kärnvapen i Irak. Han pekade även på att Irak samarbetade med al Qaida. Talet fick stort genomslag. Den 20 mars inleddes kriget.

Ur protokollet för utrikesdebatten. Först, Sveriges utrikesminister, Anna Lindh (s), sedan Bo Lundgren (m), vidare Carl B. Hamilton (fp) och Holger Gustafsson (kd). Alla argumenterar utifrån det falska antagandet om Iraks farlighet för världen; enda antydda oenigheten rör kravet på FN-mandat för ett angrepp som ska eliminera detta hot. Funnes ett sådant skulle man dock inte ha något att invända mot ett angreppskrig, trots vad man visste.

Anf. 1 Utrikesminister ANNA LINDH (s): Herr talman! Vi ser många hot mot säkerheten i världen […] Risken för en militär konflikt i Irak är överhängande […]Vår kanske viktigaste uppgift i dagens sammanflätade värld är att bidra till ökad säkerhet – också för vår egen skull. Massförstörelsevapen i Irak är främst ett hot mot regionen men kan också hota oss. Riskerna med ett krig i Irak är också våra risker.[…] Sverige vill och kan bidra till att skapa ökad säkerhet – säkerhet i dess fulla bemärkelse […] Aldrig förr har så många länder haft tillgång till massförstörelsevapen eller ambition att utveckla sådana. Aldrig förr har terrorister gjort så stora ansträngningar att komma i besittning av dem […] Vår säkerhet förutsätter att Iraks massförstörelsevapen förstörs. Det är en skam att vår civilisations vagga behärskas av Saddam Hussein. Listan på hans svek är lång […] Saddam Hussein kommer aldrig att nedrusta med mindre än att han utsätts för maximal press, men en militär insats kan bara få vara en sista utväg när alla andra medel uttömts. Vår säkerhet förutsätter en världsordning baserad på folkrätten. Det kan därför bara vara FN:s säkerhetsråd som fattar beslut om våldsanvändning […]

(Applåder)

Anf. 2 BO LUNDGREN (m): Herr talman! […] Situationen i Irak är en angelägenhet för alla som lever i och som tror på ett öppet samhälle. Den är en angelägenhet för Sverige som medlem av Förenta nationerna […] De senaste tolv åren har Saddam Hussein svikit och bedragit. Det finns ingenting som talar för att han inte försöker bedra världen även denna gång. Därför måste säkerhetsrådet stå fast. Ett splittrat FN kommer bara att spela Hussein i händerna. […] Den fredliga lösning som vi hoppas på och arbetar för kräver emellertid fasthet och enighet. Välgrundad oro får inte ersättas av en jakt på inrikespolitiska poänger eller en naiv tro att en av vår tids grymmaste diktatorer kan resoneras bort från sin terrorregim. […] En militär aktion är, och ska alltid vara, den sista utvägen. Men om det är priset för en säkrare värld och om Iraks ledare väljer konfrontation framför samarbete kan det bli nödvändigt […]Det är inte omvärlden som ska bevisa det vi redan vet. Det är därför Iraks ledare som slutligen avgör om det blir ett krig eller inte […] Herr talman! Sveriges engagemang i världen får inte begränsas till vackra deklarationer […]

(Applåder)

Anf. 3 CARL B HAMILTON (fp): Herr talman! […] Målet för FN är fred och säkerhet, i detta fall genom att avväpna Irak dess massförstörelsevapen. Metoden är att med FN:s säkerhetsråd i ryggen sätta maximal press på Saddam Hussein för att förmå Irak att fullt ut samarbeta med FN, och på så sätt undvika krig. Den yttersta konsekvensen av säkerhetsrådets beslut är möjligheten att rådet accepterar användning av militära medel […] Intrycket från Blixrapporten av bristande uppriktighet, ovilja till samarbete och obstruktioner förstärks av helhetsintrycket från utrikesminister Powells framträdande med indicier och resonemang i FN:s säkerhetsråd. Var finns de vapen lagrade som man vet att Irak har haft? Om Irak påstår att de är förstörda måste Irak kunna bevisa detta […] Vi har alltså situationen att andra länder, som är beredda att avväpna Irak dess massförstörelsevapen, efterfrågat att Sverige ska bistå deras soldater mot eventuella attacker med biologiska och kemiska vapen. Ett sådant stöd kan regeringen tydligen inte förmå sig att i förväg utlova […] Att tänka framåt om Irak är ett exempel på det som utrikesministern så riktigt betonar i deklarationen, nämligen ”alla människors lika värde och rättigheter. Inte bara stater, utan alla individer har rätt till säkerhet” […]

(Applåder)

Anf. 4 HOLGER GUSTAFSSON (kd): Herr talman! […] Terrorismen genererar hot […] Sverige ska lägga ned all möda på att utveckla FN:s och Europeiska unionens arbete för fred och säkerhet. Det är inom ramen för dessa organisationer vi har största stödet för en västerländsk demokrati och ett rättssamhälle som slår vakt om mänskliga rättigheter. Sverige är beroende av enighet, ett enigt och starkt FN och en enig europeisk union. Mot denna bakgrund är det djupt olyckligt att Schröders regim i Tyskland och den franska presidenten spräcker EU:s och därmed FN:s säkerhetspolitik i Irakkonflikten […] Vilken politik vill regeringen se? Stöder regeringen partikollegan Schröders politik, som leder till en splittring av EU och FN, och därmed lättar på trycket för Bagdadregimen? […] Kristdemokraterna anser att den brutala regimen i Irak […] måste avväpnas och ersättas med ett demokratiskt styre för medborgarnas, grannarnas och världens skull […] dags för det internationella samfundet att ta sitt ansvar för att befria det irakiska folket […] Ett splittrat Europa i relationen till världens enda supermakt USA är inte önskvärt i något avseenden […]

(Applåder)

Ridå

Bakom ridån

Kulsprutesmatter, dån av flygplan, explosioner, skrik, blod. År av död, tortyr, trauma och miljoner människor på flykt. Decennier av osäkerhet, kaos och våld som sprider sig i regionen och ut över hela världen.

Mellanspel

I januari 2004 rapporteras att USA i tysthet har tagit hem fyrahundra av de specialister som under sju månader förgäves letat hemliga vapen i Irak. Utrikesminister Powell försvarade trots detta de amerikanska uppgifterna att det var en stark hotbild som fick USA att inleda kriget i Irak.

– Underrättelsetjänsterna är säkra på det materiel de gav mig och jag är säker på det som jag lade fram i FN, säger Colin Powell till tv-bolaget CNN. Intervjun föranleddes av att den amerikanska ledningen pressats hårt av en rapport från det ansedda fredsinstitutet Carnegie, vilken anklagar Bushadministrationen för att ha överdrivit hoten från Saddam Hussein och dennes påstådda massförstörelsevapen. I Carnegies rapport ges exempel på hur FN-inspektörernas uppgifter om ”möjligheter” till massförstörelsevapen via ordet ”sannolika” slutligen blev ”vapendepåer” i George W Bushs tal. Joseph Cirincione, en av författarna till rapporten, talade om hur Bushadministrationen ”systematiskt” ändrade risker och åsikter till kalla fakta när de presenterades för den amerikanska allmänheten. (SvD 10/1/2004 och WMD in Iraq: Evidence and Implications, Carnegie Endowment Report 8/1/2004)

I september 2005 förklarar USAs numera förre utrikesminister Colin Powell att hans presentation i FN av USAs motiv för Irakkriget i februari 2003 var ”ett misstag”. – Det talet är en ”plump i protokollet”, säger Powell i en intervju med det amerikanska tv-bolaget ABC, som sänds på fredagen. Powell säger att det känns förfärligt att ha blivit felinformerad. – Det gjorde ont och det gör fortfarande ont. (SR, Ekot 9/9/2005)

Prövas förre utrikesministern för krigsförbrytelse? O nej. Man beklagar smärtan från alla håll, räcker honom näsduk för krokodiltårarna och önskar lycka till med pensioneringen.

Varför räddade inte Anna Lindh sin vän Colin Powell undan det onda? Varför ropade inte Hans Blix ut missbruket av hans uppgifter?

För ansvariga svenska, som vi nu vet av FRA informerade, politiker har det inte funnits behov av näsduk. För det finns inga bekännelser om att ljugandet/tigandet i USAs tjänst gjorde ont, och då kanske det inte heller gjorde det.

Hur var det president Bush sa i inledningen av kriget mot terrorismen? – De som inte är med vår information är emot oss, har jag för mig det var.

Referenser

Riksdagens protokoll 2002/03:56 onsdagen den 12 februari; se https://data.riksdagen.se/fil/200DA6F5-727F-4F57-BE6E-D66E84DB2BD1

WMD in Iraq: Evidence and Implications. Carnegie Endowment Report 8/1/2004; se http://carnegieendowment.org/2004/01/08/wmd-in-iraq-evidence-and-implications-pub-1435

/Newsmill 12/6/2012 (under annan rubrik)

*

Svenska medier megafoner för kritiken

I svenska medier är upprördheten stor och unison över vad man ser som WikiLeaks angrepp på demokrati, diplomati och världsfred. Det framstår som om WikiLeaks ansvarslöst vräker ut hemligt material som är farligt för många. Den bilden underblåses av att public service bara intervjuar diplomater, ansvariga politiker och andra upprörda röster. Det hela börjar likna något annat än fria medier. Går man däremot till Le Monde och New York Times blir bilden en annan.

Enligt Le Monde har WikiLeaks alltså fått drygt 250000 diplomatiska telegram som härrör från Washington och alla amerikanska ambassader i världen. Fem tidningar och tidskrifter har sedan veckor tillbaka läst och analyserat dessa telegram, New York Times i USA, The Guardian i Storbritannien, Der Spiegel i Tyskland, Le Monde i Frankrike och El Pais i Spanien. Den amerikanska regeringen har definierat tre huvudnivåer av klassning för sina officiella dokument: ”Top Secret”, ”Secret” och ”Confidential”. De 251287 telegram som studerats av Le Monde är klassade ”Secret” (16652 memoranda) och ”Confidential” (101748 memoranda), eller är ”oklassade”. Där finns alltså inga telegram klassade ”Top Secret” från utrikesdepartementet. Det finns för övrigt i denna samling inget dokument som är militärt eller härrör från underrättelsetjänster. 120 journalister från fem länder har studerat telegrammen, och mellan sig delat information och expertis. De har också bestämt vilka saker som de inte ska behandla, för att källorna inte förefaller tillräckligt tillförlitliga. Ett sådant samarbete mellan fem medier saknar motstycke i journalistisk historia. Tidningarna har även upprättat en gemensam lista över personer att skydda, det gäller särskilt i diktatoriska, brottsliga eller krigförande stater. Alla identiteter på personer som journalisterna bedömer allvarligt skulle kunna hotas har dolts. WikiLeaks har accepterat att inte omedelbart sprida de 250000 telegrammen. Endast de memoranda som används för redigeringen av de fem tidningarnas artiklar kommer efter det att identiteter skyddats att publiceras. (Le Monde 28.11.2010)

Enligt New York Times har tidningen – efter konsultationer med amerikanska utrikesdepartementet – från artiklar och dokument som publiceras online tagit bort namn på en del personer som privat talat med diplomater och som skulle kunna utsättas för fara om de publikt identifierades. Tidningen undanhåller också en del passager eller hela telegram vars offentliggörande skulle kunna äventyra det arbete som bedrivs av amerikansk underrättelsetjänst. (New York Times 29.11.2010)

Lägg härtill ett av New York Times offentliggjort brevledes erbjudande från Assange/WikiLeaks till USA:s administration från 26.11.2010, att under bevarad tystnad utesluta särskilt känsliga personuppgifter, försåvitt administrationen ger indikationer om sådana. Erbjudandet avvisas via advokat, varefter publiceringen av materialet genomförs. Ingenstans i svenska medier har denna brevväxling omnämnts.

Det är således fem världsledande tidningar och tidskrifter – deras journalister och ansvariga utgivare – som har ansvaret för exakt vad som publiceras, och det i samarbete med ett som det förefaller ansvarsfullt WikiLeaks. Även den amerikanska regeringen har del i publiceringsansvaret, som bl a framgår av WikiLeaks brev och dess svar.

(Brännpunkt SvD.se 29.11.2010)

*

Läs också: ”WikiLeaks har udden mot makten”, av Axel Andén, chefredaktör för Mediavärlden (SvD 28/7 2010)

*

Den digitala statsbordellen

När nu staten släcker ner det analoga nätet i hela landet ska tydligen mörkret ljusna genom att det anala tändas upp. The professianals, kan det vara något? Eller Teen dreams #8? Kanske rakt på The russian lesson, antagligen med hon den där Lilja? Eller måhända lite Zapping, enligt reklamen med en dödskalle som guidar genom en värld av sex och lust ”i denna högklassiga erotikfilm av prisbelönade regissören Narcis Bosch. Med datorgenererade effekter och tre av världens toppaktriser: Laura Angel, Sophie Evans och Bettina Campbell.”
Ja, det är ständigt nattöppet efter tolv på den digitala bordellen, genom Canal+ Hits som ligger i statliga Boxers utbud, distribuerat av statliga Teracom. Den som gillar film och ogillar reklam köper kanske Boxers filmkort och finner sig då på köpet ha fått en porrkanal som kör hårt varje natt. Eller köper det just därför, måhända uträkningen är.
I den här nattliga världen hamnar man på andra sidan månen, bortom Rfsu, kondomer, vett och sans. Hororna – ska de kallas så längre? – är i själva verket aktriser och stjärnor, och – heter det längre så? – prostitution är ett gräddjobb. Glada, snygga och kåta är tjejerna, normalt bystopererade, älskar mest av allt jättekukar, hos hårda grabbar som är som uppfiskade från gymmens Mc-gäng. När dessa smiskar och pumpar, helst flera samtidigt, i var sitt hål, då jamar och skriker stjärnhyndorna lyckligt, då är livet förlöst.
Varje natt en förnyad tretimmars skruvad sexlektion för ungdomarna när lärarna och föräldrarna gått och lagt sig. Lättillgänglig, till skillnad från porren på Internet som kräver kreditkort för åtkomst. Vad ska de unga tro, vad ska de tänka? Hur ska de känna? Förvirring, sexualångest, kroppskomplex, hat mot det motsatta könet…
Och nog är det hela konstigt, för könssäljare brukar föraktas. Sexköp är faktiskt förbjudet. Om dagen i dagligvarubutikerna täcks porrtidningarna för. Många hotell har rentav varit tvungna att ta bort porrkanaler på rummen, efter påtryckningar av kvinnorörelsen.
Fast, men -. Även i damtidningarna ges numera uttråkade fruar och uppgivna feminister tips om val av porrfilm. Prostitution börjar bejakas som pirrande krydda.
Tidens sexualitet som personlighetsklyvnad och samhällsspricka. Tillsammans, genom ett hål i mitt hjärta -.
Vad menar alltså staten? Försöker man, när nu pigreformen gick igenom, göra upp med könsfördomar och postmodernt bädda för en ny utbildningsväg och marknad för de många lågutbildade flickor som en allt hårdare skola alstrar och ett allt mer krävande arbetsliv slår ut?
Eller –, kultur- och utbildningsministrar?